Höst, saknad och längtan

Hösten får mig att vilja ta hand om mig själv.
Att vara extra snäll mot själen, linda in den med varma ord och tysta heja-rop.
Jag växer lite lite, långt därinne, sträcker på mig och tänker att jag är lycklig över att vara den jag är.
Det må storma och svida, men ändå.
Jag skulle inte vilja vara någon annanstans.
Skulle inte vilja vara någon annan.

Jag letar fram bilder från förra hösten och tänker att det måste vara mer än ett år sedan, när jag ser dom.
Så mycket har hänt.
Själen har vandrat en sådan lång väg.
En inre vandring som ibland kan ta flera år.
Jag funderar på hur jag kommer se tillbaka på denna hösten, nästa år.
Med värme, stolthet och beundran, tror jag.
Hoppas jag.
Men mest av allt, med kärlek.

Jag lyssnar på Tomas Andersson Wij, och tänker på hur mycket jag saknar min pappa.
Jag tänker på den där tiden, för sex år sedan, när jag gav honom skivan, som en tidig påskpresent, för jag visste nog innerst inne att jag inte kunde vänta till påsken infann sig, på riktigt.
Det fanns inte tid för att vänta.
Och jag ville så gärna att han skulle få skivan, att den skulle lämna spår hos honom.
Jag ville dela den med honom, som vi delade mycket annan musik som betydde något.

Jag kan se honom framför mig, kan nästan höra honom.
Den där vänliga rösten, som ansträngde sig för att vara glad.
Fast att han visste.
Fast att jag visste.
När det stormar och svajar, längtar jag efter hans lugn.
Och hans varma hjärta.
Hans kärlek och hans humor.

Jag vill att han ska vara stolt över mig.
Vill att han ska vara stolt över de beslut jag tar.
Och när min tid kommer vill jag själv kunna känna stolthet över hur jag levt mitt liv.
Över de beslut jag tog.
Att jag vågade följa mitt hjärta, att jag vågade vara en stark och kärleksfull förebild för mina barn.
Att jag tog mina chanser och hoppade.

När min tid kommer vill jag kunna säga att det som betydde något i mitt liv, var kärleken.
Till mig själv och till de omkring mig.

Drömmarnas Land

Jag har en alldeles speciell vän.

Som bär mig på sina axlar.

Som viskar ord av styrka i mitt öra.

Och alltid får mig att känna hopp.

Hon är en gåva större än något som går att köpa för pengar.

Och jag vårdar den så ömt jag kan och viskar ord av tacksamhet i hennes väg.

Dagen har jag spenderat bland dessa goda energier och jag är påfylld så när som på bredden.

Jag har haft listor i mitt huvud länge.
Igår fick jag äntligen pricka av några av sakerna.
Jag trotsade rädslor och tveksamheter och tog tag i ett antal måste saker.
Och några inte lika mycket måste saker, men ändå ack så viktiga och efterlängtade.
Som till exempel fåtöljen.

Och alltså. Denna.
Köpt hos fina Tuva Minna Linn.
Man fylls upp av hela solen när man tittar på den.
Ett hantverk svunnen från en annan tid och man undrar över dess historia.
Nu finns den hos mig.
Den kom med posten i tisdags.
Historien fortsätter.
Lycka.

Och jag tittar fortfarande efter noga när brevbäraren kommer.
Håller mina tummar och längtar lite.
För jag väntar på en vacker kimono från Australien.
Tänk va.
Att man kan skicka så där över hela världen.
Underbara Australien, där en del av mitt hjärta finns kvar.
En dag kommer jag tillbaka.
Till tidiga morgonpromenader längst tysta stränder.
Till sorglöshet och långluncher vid hamnen.
Till livet, som det alltid borde vara.

Väntan och längtan.
En del av drömmen och en del av livets vackra.

Det förbannade/fantastiska Livet

Helgen gick i en faslig fart.
Och nu är det snart helg igen.
Det är väl livet, så.

Vi har klätt oss i det vitaste vi har och gått på 40 års fest.
Sagt hejdå, på riktigt, till dagiset.
Köpt skolväska och gummistövlar.
Lyssnat på sommarprat och varit på middag hos vänner.

Och sen, mitt i detta, fått besked om att en fin vän har cancer.
Tappat andan och luften för en sekund.

Kramat lite så där extra hårt.
Känt den där förbannade rädslan.
Över livet.
Som jag aldrig vill ska ta slut.
Men som ständigt påminner om att det bara finns här.
Här och nu.
Som inte berättar hur länge.
Bara här och nu.

Drömmer intensivare än vanligt.
Om det där. Hjärtat vill.
Känner mig mer arg. Mer ledsen.
Men också mer tacksam. Och tillitsfull.

Snart helg igen.
Dagarna, livet.
Och jag vill mest bara skrika, hej, stanna!
Det är nu.
Inte imorgon. Nu.

Borta bra men hemma bäst. Känt sen gammalt ju.

Jag lyssnar på Ulf Lundell.
Varenda ord är poesi och jag förundras över hans gåva att brinna.
Tänker på hur hans själ måste se ut.
Och kännas.
Att alla hans känslor liksom måste sitta utanpå på nått sätt. Berusande och bedövande.
Berövande.
Men vackra oavsett.

Jag går i den enda rena klänning jag hittade, med avskavt nagellack på tårna.
Jag andas in luften av hemma.
Kisar mot solen och går med sakta steg genom trädgården.
Ser vad som hänt den senaste veckan.
Den gamla kökssoffan jag köpte på loppis står kvar som jag lämnade den.
Den åker in i dag. Nu vill jag fixa.
Som alltid när jag varit bortrest.

Jag ler inombords när jag tänker på min stora pojke, som alltid kramar huset när vi återvänder efter en semester.
Han liksom ställer sig vid en gavel och bara omfamnar den.
Lite så gör jag också.
Fast mer mentalt.
Sänder kärleksfull tacksamhet och energi till allt det vackra runtomkring mig.
Det som är en del av vem jag är.

Det är underbart att komma bort från vardagen några dagar.
Men.

Det är attans så fint att komma hem också.

 

Nu väntar kaffe med en fin granne och sen några sommarprat jag fortfarande har på hög.
Rensa bort sand från alla resväskor och sortera tvätt.
Och just det.
Montera ihop Happylights som väntade på mig när jag kom hem igår.
Och sen förhoppningsvis få många timmars skönhetssömn.
Imorgon vankas 40-årsfest.
Inte min då.
Helt uppenbart, så klart (förivårålderärtrettionioochfyrtiostorskillnad, barasånivet).

Hej.