Varenda ord är poesi och jag förundras över hans gåva att brinna.
Tänker på hur hans själ måste se ut.
Och kännas.
Att alla hans känslor liksom måste sitta utanpå på nått sätt. Berusande och bedövande.
Berövande.
Men vackra oavsett.
Jag går i den enda rena klänning jag hittade, med avskavt nagellack på tårna.
Jag andas in luften av hemma.
Kisar mot solen och går med sakta steg genom trädgården.
Ser vad som hänt den senaste veckan.
Den gamla kökssoffan jag köpte på loppis står kvar som jag lämnade den.
Den åker in i dag. Nu vill jag fixa.
Som alltid när jag varit bortrest.
Jag ler inombords när jag tänker på min stora pojke, som alltid kramar huset när vi återvänder efter en semester.
Han liksom ställer sig vid en gavel och bara omfamnar den.
Lite så gör jag också.
Fast mer mentalt.
Sänder kärleksfull tacksamhet och energi till allt det vackra runtomkring mig.
Det som är en del av vem jag är.
Det är underbart att komma bort från vardagen några dagar.
Men.
Det är attans så fint att komma hem också.
Nu väntar kaffe med en fin granne och sen några sommarprat jag fortfarande har på hög.
Rensa bort sand från alla resväskor och sortera tvätt.
Och just det.
Montera ihop Happylights som väntade på mig när jag kom hem igår.
Och sen förhoppningsvis få många timmars skönhetssömn.
Imorgon vankas 40-årsfest.
Inte min då.
Helt uppenbart, så klart (förivårålderärtrettionioochfyrtiostorskillnad, barasånivet).
Hej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar