Om mjuka tårar

Idag gråter jag mjuka tårar.
Som jag inte alls var beredd på.
Men plötsligt är dom där.
Till den här som berör mig på något sätt, eller, all musik idag får mig att blinka lite extra.
Jag läser ett sms från en vän och, igen, kommer dom.
Trevande och varma, sakta, sakta.

Extra känslig idag, kan väl vara så.
Men ganska skönt också, jämfört med andra tårar som kan vara hjärtskärande och utmattande.
Idag bara rullar dom mjukt på mina kinder.
Och så får det väl vara.

Jag försöker ta kontroll över situationer och händelser.
Över känslor och beslut.
Som tas över mitt huvud.
För att jag är som jag alltid varit.
Men med små osynliga steg försöker jag förändra det.

Min kamera verkar förbli glömd på ett flygplan eller kanske har den fått nya ägare.
Oavsett får jag börja acceptera att min Rom resa får bli en resa som endast lever kvar och dokumenteras i mitt huvud, bortsett från några få mobil bilder.
Sorgligt men sant. Men kanske finns det någon mening med det också.

Jag lyssnar på Håkan Hellström och blir lika betagen varje gång han sjunger om att provsmaka livets heroin.
Hur vackert är inte det?
Om man smakar på orden, känner in dom och vad dom betyder.
Vad dom målar upp.
Livets heroin.

Tror jag stannar där ett tag, drömmer mig bort och glömmer denna rätt gråa och trista.
Novemberdag.