but now i´ve come back again
why do I find it hard to write the next line?
Oh I want the truth to be said
Radion tar mig tillbaka.
Det är vår i luften, året är 1994 och om några veckor åker studentmössan på och jag står på trappan och skriker Fy fan vad jag är bra.
Utan att alls egentligen känna det.
Ljumma kvällar då skolan kändes avlägsen, då tankar och planer kretsade kring livet efter.
Vad som skulle komma.
Frihet.
Vuxenvärlden.
Livet.
En tid då det hetaste stället att hänga på i Malmö var Kungsparken.
Vi var alldeles för unga för att komma in, men lärde oss att gick man dit tidigt och åt,
hade man stor chans att få stanna kvar tills det blev nattklubb.
Det var dock många timmars väntan.
Och det enda vi hade råd med var melon och serranoskinka.
Helg efter helg.
Melon och serranoskinka.
Det hände att vakten kom och frågade efter vårt personnummer,
jag stammade fram en kombination av mitt eget och min storasysters.
Är ganska säker på att han genomskådade mig, men han lät mig alltid stanna, men med en underton i luften om att, han visste.
Denna sommar, magisk och förtrollad.
Allt var nytt och spännande.
Som en oskriven bok som väntade på att fyllas.
Människorna vi träffade, som en smygtitt in i vuxenvärlden, alla var på nått sätt ouppnåeliga och vackra.
Han jag var obeskrivligt kär i och som blev anledningen till all denna melon och serranoskinka.
En varm sommarkväll frågade han om vi skulle dansa.
Tiden stannade.
True med Spandau Ballet.
Han gav mig de vackraste av komplimanger, men var helt ointresserad av kärlek.
Jag tror han var oförmögen att känna.
Han var en gåta, även för de som kände honom väl.
Men mitt hjärta var hopplöst förlorat ändå.
Kanske mer, just därför.
Den sommaren blev det vi, allihop.
Ett gäng som hittade varandra, där vi var hänförda och, kanske blåögda, i deras vuxna och världsvana sällskap.
En union och band som knöts.
Klubbar där marijuana röken låg tät och där det farliga lurade.
Och lockade.
Nätter av dansande, timme efter timme.
Efterfester som blev till frukost.
Sällskapspel och whisky.
Och melon och serranoskinka.
De starkaste vänskapsband som knöts och som varade, mellan oss två, tills döden skilde oss åt.
Hjärtan som sattes i brand.
Hjärtan som krossades.
Vi blev liksom de bästa, för varandra.
Intensivt, varmt och lyckligt.
Men lika plötsligt var det över.
Utan att någon reflekterade över det.
Bara så det är ibland.
Lika naturligt som vad som.
Föränderligt.
Livet.
Och Tobbe, jag vet inte ens om jag fick reda på hans efternamn, såg jag aldrig mer sen.
Jag tror han åkte till Japan för att studera, men vet inte säkert.
Starka minnen, starka känslor, som etsats fast i hjärtat.
True med Spandau Ballet.
En del av historien.
Min historia.
Mitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar