Varför göra det så komplicerat?

Missing somebody?  

Call 

Wanna meet up?  

Invite

Wanne be understood?  

Explain

Have questions?  

Ask

Don´t like something?  

Say it

Like something?  

State it

Want something?  

Ask for it

Love someone?  

Tell it

We just have one Life.

Keep it Simple

Idag vill jag trassla mig ur dessa roller, spel och konstiga kostymer man tar på sig.

De vi bär utan att veta om det, eller reflekterar över det.

De som bara hänger där, osynliga, och åker på direkt när vi vaknar på morgonen.

För att dom alltid gjort det.

Kan vi inte göra oss av med dom?

Jag längtar efter ett enkelt liv. 

För själen.

Där dess röst får styra och bestämma vägen.

Bortom rädslor och murar.

Fördomar och förutfattade meningar.

Där jag bara lyssnar och följer.

Helgen börjar viska om sin närvaro.
Fredagsmys hos grannar.
Vintagemässa och kalkon hos vänner.
Yoga och rawfood workshop och sen en hel eftermiddag med mina liljor, då vi ska finslipa julens alla vackra toner.
För nästa helg är det första advent, galet va?
Och då kommer vi sjunga på två olika ställen.
Och sen har vi lucia konserterna, fast detta året slipper jag det här.
Tack och lov.

Jag ska ta hand om mig själv lite bättre denna julen.
Säga nej.
Säga ja.
Vid precis rätt ställen.
Följa lusten, själen och hjärtat.
Och strunta i måsten, ramar och bestämmelser.
För minns ni?

We just have one Life.
Keep it Simple.

Om mjuka tårar

Idag gråter jag mjuka tårar.
Som jag inte alls var beredd på.
Men plötsligt är dom där.
Till den här som berör mig på något sätt, eller, all musik idag får mig att blinka lite extra.
Jag läser ett sms från en vän och, igen, kommer dom.
Trevande och varma, sakta, sakta.

Extra känslig idag, kan väl vara så.
Men ganska skönt också, jämfört med andra tårar som kan vara hjärtskärande och utmattande.
Idag bara rullar dom mjukt på mina kinder.
Och så får det väl vara.

Jag försöker ta kontroll över situationer och händelser.
Över känslor och beslut.
Som tas över mitt huvud.
För att jag är som jag alltid varit.
Men med små osynliga steg försöker jag förändra det.

Min kamera verkar förbli glömd på ett flygplan eller kanske har den fått nya ägare.
Oavsett får jag börja acceptera att min Rom resa får bli en resa som endast lever kvar och dokumenteras i mitt huvud, bortsett från några få mobil bilder.
Sorgligt men sant. Men kanske finns det någon mening med det också.

Jag lyssnar på Håkan Hellström och blir lika betagen varje gång han sjunger om att provsmaka livets heroin.
Hur vackert är inte det?
Om man smakar på orden, känner in dom och vad dom betyder.
Vad dom målar upp.
Livets heroin.

Tror jag stannar där ett tag, drömmer mig bort och glömmer denna rätt gråa och trista.
Novemberdag.

Vänner genom allt

Allt är liksom lite vackrare när man kommer till en ny plats.
När man ser allt för första gången.
Även om jag varit här förut.
Men det var då.
Denna helgen var det nya ögon och nya upplevelser.

Som denna marknad.
Det var som små konstverk alltsammans.
Som allting i Rom.
Passionerat, vackert och innerligt.

Rom talar till mig på något sätt.
Det är en plats där kärleken, hjärtat och modet får bestämma.
Där det viskas hemligheter om romantik och om livets goda.

Cosa far niente, konsten att kunna njuta av att göra ingenting.
Lite så.
Att befinna sig i nuet och vara fullständigt lugn och nöjd i det.
Lära sig njuta av ingenting - och allting.
Så livet borde vara.
Och levas.

Helgens höjdpunkt kan nog varit det här.
En intim, meditativ och rofylld oas, där vi blev renade, kropp och själ.
En ny förälskelse.
Som passar så bra ihop med min dröm.

Hammam.
Som att gå in i en annan värld.
En annan tid.
När jag återfått min kamera, som jag glömde på flyget (håll era tummar att den kommer tillrätta), ska jag visa er underbara bilder.



Och samtalen.
Som till exempel det här med att kommunicera, på olika sätt.
Genom blickar, kroppsspråk, ställningstagande.
Det skrivna ordet, det talande ordet.
Människor man möter korta ögonblick, andra som får en mer permanent del i ens liv.
Alla kommunicerar man med, på något sätt.
Och ibland är det så himla svårt.
Ibland är man trött på det, ibland vill man bara att en blick ska räcka.
Att allt ska gå att läsa i ens ögon.
När orden inte finns där.
Andra gånger bubblar orden i överflöd, man har svårt att stoppa dom.
Utan att ändå egentligen få fram vad man vill säga.
Igen, orden finns inte där.
De rätta.
De som säger det där som ens hjärta viskar.

Sådant har vi pratat om, tillsammans med inte lika djupa eller hjärtliga saker.
Från himmel och helvete, och allt däremellan.
Och väl hemma sänder jag tacksamhet och kärlek.
För dom där vännerna, som kommer finnas där, genom allt.

Dikter på italienska

Jag fastnade i gamla dagböcker igår.
Gamla som i jätte gamla.
Innan melon och serranoskinka.
På den tiden då allt som existerade var brustna hjärtan.
Den där klyschan om att man skulle vilja säga till sitt ungdoms-jag att allt kommer ordna sig, att livet inte alls är slut bara för att hjärtat gråter, stämmer så bra.

Lilla tonårs-jag.
Varför levde du inte mer?

Bland dessa blad trillade det ut några brev.
Som jag glömt bort.
Dikter på italienska.
Som jag fick skickade till mig anonymt.
Men som jag mycket väl visste vem avsändaren var.
Vi gick i samma klass och läste båda italienska ihop.
Pinsamt tyckte jag nog mest då.

Då såg jag inte det vackra i det på samma sätt som jag gör idag.
Tänk vilket mod det krävdes.
Och tänk att få dikter i brevlådan.
På italienska.
Dessutom.
Att någon suttit med samma brinnande hjärta som jag själv gjorde.
Tyvärr lika obesvarat dock som min egna längtan.

Jag önskar att jag kunde gå tillbaka och säga, tack.
För på något sätt funderar jag på om det inte kan vara det mest romantiska någon gjort för mig.
Romantiskt för en drömmare.
Som jag.

Om någon timme är jag där.
Ho a lungo per voi

You may say I´m a dreamer

Jag har alltid varit en drömmare, på gott och ont.
En sådan där som inte helt lyckas med att vara förankrad i verkligheten, utan oftast har ett ben någon annanstans, på en bättre, vackrare plats.
En sådan som drömmer och tror att livet faktiskt kan innehålla regnbågens alla färger.
På en gång.
Som aldrig ger upp hoppet om att det kommer hända.
Som tror på att drömmar faktiskt kan slå in om man bara vill det tillräckligt mycket.

På senare år har jag sett det hända.
Jag har fått kvitto på att det faktiskt är så.
Och i den verkligheten, min verklighet, sänder jag tacksamhet över att ha fått denna egenskap.
Att förmå känna och drömma utöver det realistiska eller logiska.
Det ger mig hopp och en drivkraft att fortsätta.
Drömma. Tro. Veta.
Även en grå och kall novemberdag som denna.

Idag packar jag väskan med min kamera, vackra klänningar och en kappa som kan värma mig.
Jag åker till Rom imorgon med en fin vän.
Trots tre års gymnasie-italienska är det inte mycket som sitter kvar.
Per sempre tuo, för alltid din, är den bestående meningen från den tiden.
Det jag minns.
Ni ser, redan då var jag en drömmare...

Rom.
Vi ska mest bara vara.
Dricka vin och äta pasta.
En dubbel espresso och en chokladbit.
Betrakta världen, prata om hjärtans saker.
Och utöva yoga på italienska.
En sådan resa som göder min drömmande själ och blåser in nytt liv och hopp i hjärtat.
Det blir fint.

I know this much is true

I bought a ticket to the world,
but now i´ve come back again
why do I find it hard to write the next line?
Oh I want the truth to be said

Radion tar mig tillbaka.
Det är vår i luften, året är 1994 och om några veckor åker studentmössan på och jag står på trappan och skriker Fy fan vad jag är bra.
Utan att alls egentligen känna det.

Ljumma kvällar då skolan kändes avlägsen, då tankar och planer kretsade kring livet efter.
Vad som skulle komma.
Frihet.
Vuxenvärlden.
Livet.

En tid då det hetaste stället att hänga på i Malmö var Kungsparken.
Vi var alldeles för unga för att komma in, men lärde oss att gick man dit tidigt och åt,
hade man stor chans att få stanna kvar tills det blev nattklubb.
Det var dock många timmars väntan.
Och det enda vi hade råd med var melon och serranoskinka.
Helg efter helg.
Melon och serranoskinka.

Det hände att vakten kom och frågade efter vårt personnummer,
jag stammade fram en kombination av mitt eget och min storasysters.
Är ganska säker på att han genomskådade mig, men han lät mig alltid stanna, men med en underton i luften om att, han visste.

Denna sommar, magisk och förtrollad.
Allt var nytt och spännande.
Som en oskriven bok som väntade på att fyllas.
Människorna vi träffade, som en smygtitt in i vuxenvärlden, alla var på nått sätt ouppnåeliga och vackra.
Han jag var obeskrivligt kär i och som blev anledningen till all denna melon och serranoskinka.

En varm sommarkväll frågade han om vi skulle dansa.
Tiden stannade.
True med Spandau Ballet.

Han gav mig de vackraste av komplimanger, men var helt ointresserad av kärlek.
Jag tror han var oförmögen att känna.
Han var en gåta, även för de som kände honom väl.
Men mitt hjärta var hopplöst förlorat ändå.
Kanske mer, just därför.

Den sommaren blev det vi, allihop.
Ett gäng som hittade varandra, där vi var hänförda och, kanske blåögda, i deras vuxna och världsvana sällskap.
En union och band som knöts.
Klubbar där marijuana röken låg tät och där det farliga lurade.
Och lockade.
Nätter av dansande, timme efter timme.
Efterfester som blev till frukost.
Sällskapspel och whisky.
Och melon och serranoskinka.

De starkaste vänskapsband som knöts och som varade, mellan oss två, tills döden skilde oss åt.
Hjärtan som sattes i brand.
Hjärtan som krossades.
Vi blev liksom de bästa, för varandra.
Intensivt, varmt och lyckligt.
Men lika plötsligt var det över.
Utan att någon reflekterade över det.
Bara så det är ibland.
Lika naturligt som vad som.
Föränderligt.
Livet.

Och Tobbe, jag vet inte ens om jag fick reda på hans efternamn, såg jag aldrig mer sen.
Jag tror han åkte till Japan för att studera, men vet inte säkert.
Starka minnen, starka känslor, som etsats fast i hjärtat.
True med Spandau Ballet.
En del av historien.

Min historia.
Mitt liv.