Att leta fram de mjukaste kläderna och packa en väska full med ödmjukhet och kärlek

Jag har ett skönt nervöst pirr i magen.
Ett pirr som är invirat i en förhoppning.
Lite som om jag ska iväg på kollo och liksom känner i hela kroppen att det kommer bli jättebra.
Men ändå skakar lite inombords.
Av nervositet.
Och förväntan.

Om tre dagar ska jag åka till vackra Österlen med några okända människor och bara ägna mig åt yoga, samtal, meditation och god mat.
Ett yoga retreat.
Vid havet.
Och ängarna.

Fattar ni?
Jag längtar.
Och fasar.

Men jag känner i hjärtat att denna resan kommer göra så mycket gott.
Att rädslorna jag känner är just anledningen till att jag åker.
Och jag high fivar mig själv för att jag vågar.
För att jag kommer packa den där väskan och åka dit,
med öppet hjärta och ödmjuk själ.