Tick tack tick tack....

Jag borde.
Jag vill.
Jag måste.

Om bara jag fick en minut.
Jag smider planer och skriver ner idéer, visioner och förändringar.
Som jag vill ta tag i.

Men.
När stunden kommer.
Då blir det bara blaha av allting.

E.g.e.n t.i.d.

Kan vara ganska prestationsångestladdande.

För samtidigt som jag vill, borde, måste.
Allt det där.
Blir det ofta att jag hamnar här vid datorn, eller vid mobilen, eller i soffan, eller i fönstret.
Funderande, drömmande, undrande.
Om allt det där som väntar, som jag vill.

Famlar runt på Spotify för att hitta den optimala musiken att lyssna på.
HÖGT och ENSAM, så som jag älskar att lyssna på musik.
Och då på de där jättebästa låtarna som jag bara längtat efter att få lyssna på.
Nu har jag chansen.

Men hittar jag dom? Kommer jag på vilka det är?
Nej.
Inte just då.

Klockan tickar....och vips!
Vad hände?
Timmarna, stunden är över, och vad har jag gjort?
Oftast ingenting.

Bortkastat, ekar det lite inom mig.

Den mentala listan är precis lika lång som den var innan.
Bara lite utökad.
Med en dos irritation och dåligt samvete.

Men så slår det mig, kanske jag ska börja tänka annorlunda?
Kanske jag gör alla de där, vill, borde, måste, bäst när jag har barnen springandes runt mig?
Kanske min egen tid är just den tiden då jag kan vara egen.
Och för mig själv.
I mina tankar, drömmar, utan att bli störd.
Hmm, finns väl inga bra svar på det där.

Trettio minuter kvar av min ensamhet.
Tror jag ska försöka få upp den där tavlan på ovanvåningen allafall....

Hej.

Om saker som aldrig hänt

Jag ska vara Lucia två gånger i år.
Med mina Lilies.
Dom vackra.
Lucia vid 38 års ålder.
För första gången.
Konstigt.

Men visst är det fint när det händer saker som aldrig hänt?
När man får uppleva känslor som aldrig känts?

Att livet hela tiden utvecklas och trampar på liksom.
Framåt. Åt det håll det är menat man ska gå.
Kanske några steg bakåt, då och då, men ändå alltid.
Framåt.

Denna julen omfamnar jag mer ömsint och lugnt.
Detta nyåret hyllar jag och firar extra mycket.
För jag tror faktiskt att, nästa år blir lite av mitt år.
Känslan inom mig säger det.

Det blir det år då min röst kommer höras och det år då mitt hjärta börjar tala.

Jag kommer välkomna det med öppna armar och tacksamt ta emot det som kommer i min väg.
Något inom mig säger nämligen att det kommer bli vackert.

Om dagen. Just idag.

Jag ville ta din hand.
Kanske ge dig en kram.
Titta dig i ögonen och berätta.
Om dagen som gick.

Om vad som hänt, eller inte hänt.
Om känslor jag känt, eller inte känt.
Sånt där, bara.
Jag hade velat berätta.

Om hur duktig lillebror blivit när jag lämnar honom på dagis.
Bara en kram, puss, vink och.
Hejdå.

Om min chef som grät idag när hon skulle berätta om en av våra kollegor som är på väg att gå in i väggen och som nu vädjar om hjälp.
Jag tycker det är fint att ha en chef som vågar vara så nära sina känslor.
Som vågar vara en av oss andra.
Gråta.

Jag ville berätta det för dig.

Men också om den tragiska förmögna alkisen som kom in idag.
Igen. Han som alla lurar.
Jag hade velat reflektera tillsammans med dig.
Om hur sorgligt det kan bli och varför.

Jag hade velat få dig att känna och lyssna.
På de låtar som just nu slukar upp hela mitt inre.
Det är framför allt denna.
Every cell in this body has been replaced since I last saw you. But the memory is in the DNA.
Tappar nästan andan.
Nämligen.
Och det hade varit fint att få dela med dig.

Jag hade velat berätta om den mysiga stunden jag och barnen hade vid middagsbordet idag.
Om de goda vitlöksbröden jag gjorde.
Och om storebror som hade högläsning för oss när dom skulle somna.

Jag hade velat berätta att idag har det varit lite för många stunder då jag känt mig.
Liten, och, lite så där.
Bara.
Som jag inte vill känna mig.

Kanske du hade haft nått bra att säga till mig.
Just nu.
Kanske du hade fått mig att skratta.

Jag vet inte, jag bara tänker att det hade varit mysigt allafall.
Att få berätta dessa saker för dig.

Lite då och då.