Dit morgonsolens strålar värmer bäst.
Bland krukor, jord, kompost och klängväxter.
Här tar jag helst mitt förmiddagskaffe.
Jag läser boken jag läst så många gånger redan.
"Vid floden Piedra satte jag mig ner och grät".
Jag hittar nya ställen varje gång där jag nästan tappar andan.
...."Lyckosaliga äro de som tar de första stegen.
En dag kommer folk inse att människan kan tala änglarnas språk, att vi alla har fått den helige Andes gåvor och att vi kan göra under, bota, profetera och förstå."
Och imorse läste jag hennes tankar.
Och stärks i min egen tro.
Att vi måste vara rädda om vår egen unikhet.
Och inte låta den skalas av för att passa in i någons mall eller norm.
Tvingas inte att kompromissa med det som är DU.
Våga lysa och våga ta plats.
Är du dig själv och följer vad ditt hjärta säger dig,
kan du aldrig vara eller bli fel.
Är det något som inte känns rätt är det platsen du befinner dig på som är fel.
I livet eller för stunden.
Men aldrig du.
Att försöka hitta stället där allt smälter samman, där allt förenas och flätas ihop.
Där du älskas just för att du är unik och annorlunda.
Där du får lov att vara dig själv, utan föreställningar eller tillrättaläggningar.
Leta, leta, och fortsätt sen att leta.
Till slut kommer du finna.
Platsen som är din.
