lördag 28 december 2013

Frihet

Out beyond ideas
of wrongdoing and rightdoing,
there is a field.
I´ll meet you there.

- Jelaluddin Rumi


De vackraste orden.
Som talar om frihet.
Frihet i själ och sinne.
Då man släppt alla osynliga bojor och normer.
Alla omedvetna överenskommelser som ingåtts utan att man ens vetat om det, eller godkänt det.
När man skakat av sig allt som inte ska vara där, sånt som bara fyller upp,
och istället bara lämnar kvar plats åt det som verkligen betyder något.
Nämligen.
Kärleken, till sig själv och till andra.
Frihet.

fredag 27 december 2013

När vi lämnar något och välkomnar annat

December har varit en månad med många känslor.
Många känslor av det jobbiga slaget, men också ett och annat lyckorus.
Så här några dagar innan månaden och året är slut, är jag tacksam för att jag trots allt slutar lite mer i dur än i moll.
Att jag går in i det nya med ett lugn inom mig.

Nu längtar jag.
Januari har alltid varit en skön känsla för mig.
Nytt, rent, oskrivet.

Och väskorna ska packas om några dagar.
Men denna gången tänker jag inte ens nämna min resångest, min oro eller mina farhågor.
Jag tänker inte nudda vid tanken om vad som hänt eller vad som kan hända.
Igen.
För det händer inte.
Så tankarna försvinner inte alls dit, överhuvudtaget.
Hör ni?

Jag packar ner min rädsla och min oro tillsammans med julsakerna innan vi åker.
Stänger kartongen ordentligt, kanske till och med tejpar igen den.
Och sätter upp den på vinden.
Långt in.

Kvar inom mig kommer det endast finnas förväntan, hopp, längtan och en tro på att allt blir så där fantastiskt som det kan bli.
Med solen som värmer upp min kropp och själ,
med sanden som smeker min hud,
och en inre ro som ger mig alla svar.

Något annat tänker jag baskemej inte tänka.
Eller tillåta.

Okej?

onsdag 11 december 2013

En Kärleksförklaring

Du måste finnas 
Du måste
Jag lever mitt liv genom dig
Utan dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav
Du måste finnas
Du måste
Jag vore ingenstans
Jag vore ingenting om du inte fanns

Man äger inte sina barn.
Och aldrig nånsin vill jag hämma eller hindra dig.
Jag vill aldrig att du ska ge upp drömmar eller uppoffra dig för min skull.

Gå och lev ditt liv.
Gör galenskap och konstigheter.
Och när det blir fel, för det blir det, då finns jag här.
Lyssnar och kramar, villkorslöst.

Det är en hårfin gräns mellan att behöva någon och att kväva.
Jag hoppas jag ska lyckas hålla mig på rätt sida,
men när det kommer till ens barn kan det vara svårt.

Filip, min stora och oerhört kloka pojke.
Min kärlek till dig går inte att ta på, eller förklara med ord.
Trots att du endast funnits i detta livet i nio år, är du den jag lutar mig mot.
I smyg.
Din energi utstrålar lugn och visdom, ödmjukhet och förståelse och jag är obegripligt stolt över att kunna kalla dig min son.

För dig och din lillebror vågar jag lyssna till vad mitt hjärta säger mig.
För er vågar jag sträva efter min dröm.
För när jag väl är där, kommer jag bli en ännu mer fantastisk mamma, än vad jag redan är.
Och endast det bästa är gott nog för er.
Glöm aldrig det.

Det finns inget som är omöjligt, så länge du vågar tro.
Och när dina drömmar slår in, glöm inte fråga dig själv.
Vad mer är möjligt?
Kom ihåg, världen ligger där och väntar på dig.
Hela Universum.
Ditt.

Älskar dig, till månen och tillbaka.








fredag 6 december 2013

Tacksamhet - helt enkelt

Jag sitter och funderar på varför vi har så svårt för att känna tacksamhet över det lilla.
Det enkla.
Varför vi kräver stordåd och magiska upplevelser för att vara tacksamma.
Eller varför det krävs en katastrof och tragedi för att vi ska vara tacksamma över det vi har.

Igår hade vi genrep i kyrkan inför våra lucia konserter.
När två med de vackraste rösterna tränade på The Prayer la jag mig ner framme vid altaret.
Tittade upp på det storslagna taket, blundade sen och tog in de oerhört berörande tonerna.
Och texten sen då.
Man har hört den massvis gånger, men den är likväl en väldigt vacker låt.
Tacksamhet.

Jag hade förmånen att prova på något nytt och främmande tidigare i veckan.
Det här.
Som kom till mig av en slump kan man lätt tro, men nog finns det någon djupare mening med att jag hamnade där. Jag känner inom mig att den resan bara börjat.
Tacksamhet.

I tisdags hade min minsta pojke sin första julfest i skolans värld.
Han var tomte och så spänd och nervös och otålig och glad och fnissig och sprallig och.....
Ja ni fattar.
Tacksamhet.

Igår hämtade jag barnen tidigare för att komma hem innan stormen slog till.
Vi kröp upp i soffan alla tre, fikade med våra egna lussebullar och pepparkakor.
Och tittade på Dumma mej 2.
Kl 14 en torsdag hade jag förmånen att kunna göra det.
Tacksamhet.

Och ett telefonsamtal tidigare i veckan, en timmes ord, energi, känslo och samhörighets utbyte.
Där kroppen och hjärtat vaknade till liv och fick brinna.
Tacksamhet.

Och vetskapen att jag har två resor framför mig.
En fysisk och en andlig.
Tacksamhet.

Ja ni hänger med va?
Det till synes enkla.
Men som egentligen är så stort.
Glöm inte att stanna upp och viska ett tyst tack inom er då och då.
Ta inte allting för givet.

Och förväxla inte tacksamhet med nöjdhet.
Tacksamheten hindrar inte oss från att fortsätta sträva mot våra drömmar.
Den stoppar inte förändringar och förvandlingar som är nödvändiga.
Den bara hjälper till på vägen.





måndag 2 december 2013

Hippsomhapp

Det svämmar över av perfekta julreportage och bilder på instagram.
Det ena vackrare än det andra.
Stjärnor.
Ljusstakar.
Granar.
Ljus.
Rum i perfekt skepnad och ljussättning.

Här hemma ligger inredningstidningar på hög, oöppnade.
Jag har ganska oengagerat hängt upp några stjärnor idag efter lite förhandlande med mig själv.
Mitt inre var sugen på att hoppa över julen detta året.
Vet inte riktigt varför.

Men med två små barn i huset vore det lite taskigt, kom jag på.
Så nu hänger stjärnor i fönstren.
Totalt omatchande.
Lite vitt, lite prickigt.
Den ena längre än den andra.

Pynt utspritt på golv och bord i väntan på att mamman ska hitta nån sorts inspiration.
Lite hippsomhapp.

Men det är ganska skönt.
Att inte välja det perfekta.
Att inte sträva efter fullkomlighet.

Min strategi för att ta mig igenom julen lugn och harmonisk,
frisk och någorlunda glad,
är att lägga ner förväntningar och förhoppningar.
Måsten och illusioner.
December är en månad som alla andra.

Och det blir som det blir.
I år tror jag faktiskt att jag kommer kunna leva efter det mottot.
Det har hänt något inom mig och jag är tacksam över att kunna känna mig tillfreds med den inte-så-genomtänkta-jul-grejen.

När allt kommer omkring är det ju faktiskt inte i det perfekt dekorerade hemmet lyckan finns.
Den ska finnas där, inom oss, oavsett matchande julstjärnor eller inte.

torsdag 21 november 2013

Varför göra det så komplicerat?


Missing somebody?  
Call 
Wanna meet up?  
Invite
Wanne be understood?  
Explain
Have questions?  
Ask
Don´t like something?  
Say it
Like something?  
State it
Want something?  
Ask for it
Love someone?  
Tell it

We just have one Life.
Keep it Simple


Idag vill jag trassla mig ur dessa roller, spel och konstiga kostymer man tar på sig.
De vi bär utan att veta om det, eller reflekterar över det.
De som bara hänger där, osynliga, och åker på direkt när vi vaknar på morgonen.
För att dom alltid gjort det.

Kan vi inte göra oss av med dom?

Jag längtar efter ett enkelt liv. 
För själen.
Där dess röst får styra och bestämma vägen.
Bortom rädslor och murar.
Fördomar och förutfattade meningar.
Där jag bara lyssnar och följer.


Helgen börjar viska om sin närvaro.
Fredagsmys hos grannar.
Vintagemässa och kalkon hos vänner.
Yoga och rawfood workshop och sen en hel eftermiddag med mina liljor, då vi ska finslipa julens alla vackra toner.
För nästa helg är det första advent, galet va?
Och då kommer vi sjunga på två olika ställen.
Och sen har vi lucia konserterna, fast detta året slipper jag det här.
Tack och lov.


Jag ska ta hand om mig själv lite bättre denna julen.
Säga nej.
Säga ja.
Vid precis rätt ställen.
Följa lusten, själen och hjärtat.
Och strunta i måsten, ramar och bestämmelser.
För minns ni?

We just have one Life.
Keep it Simple.

tisdag 19 november 2013

Om mjuka tårar



Idag gråter jag mjuka tårar.
Som jag inte alls var beredd på.
Men plötsligt är dom där.
Till den här som berör mig på något sätt, eller, all musik idag får mig att blinka lite extra.
Jag läser ett sms från en vän och, igen, kommer dom.
Trevande och varma, sakta, sakta.

Extra känslig idag, kan väl vara så.
Men ganska skönt också, jämfört med andra tårar som kan vara hjärtskärande och utmattande.
Idag bara rullar dom mjukt på mina kinder.
Och så får det väl vara.

Jag försöker ta kontroll över situationer och händelser.
Över känslor och beslut.
Som tas över mitt huvud.
För att jag är som jag alltid varit.
Men med små osynliga steg försöker jag förändra det.

Min kamera verkar förbli glömd på ett flygplan eller kanske har den fått nya ägare.
Oavsett får jag börja acceptera att min Rom resa får bli en resa som endast lever kvar och dokumenteras i mitt huvud, bortsett från några få mobil bilder.
Sorgligt men sant. Men kanske finns det någon mening med det också.

Jag lyssnar på Håkan Hellström och blir lika betagen varje gång han sjunger om att provsmaka livets heroin.
Hur vackert är inte det?
Om man smakar på orden, känner in dom och vad dom betyder.
Vad dom målar upp.
Livets heroin.

Tror jag stannar där ett tag, drömmer mig bort och glömmer denna rätt gråa och trista.
Novemberdag.



onsdag 13 november 2013

Vänner genom allt

Allt är liksom lite vackrare när man kommer till en ny plats.
När man ser allt för första gången.
Även om jag varit här förut.
Men det var då.
Denna helgen var det nya ögon och nya upplevelser.

Som denna marknad.
Det var som små konstverk alltsammans.
Som allting i Rom.
Passionerat, vackert och innerligt.




Rom talar till mig på något sätt.
Det är en plats där kärleken, hjärtat och modet får bestämma.
Där det viskas hemligheter om romantik och om livets goda.

Cosa far niente, konsten att kunna njuta av att göra ingenting.
Lite så.
Att befinna sig i nuet och vara fullständigt lugn och nöjd i det.
Lära sig njuta av ingenting - och allting.
Så livet borde vara.
Och levas.

Helgens höjdpunkt kan nog varit det här.
En intim, meditativ och rofylld oas, där vi blev renade, kropp och själ.
En ny förälskelse.
Som passar så bra ihop med min dröm.

Hammam.
Som att gå in i en annan värld.
En annan tid.
När jag återfått min kamera, som jag glömde på flyget (håll era tummar att den kommer tillrätta), ska jag visa er underbara bilder.



Och samtalen.
Som till exempel det här med att kommunicera, på olika sätt.
Genom blickar, kroppsspråk, ställningstagande.
Det skrivna ordet, det talande ordet.
Människor man möter korta ögonblick, andra som får en mer permanent del i ens liv.
Alla kommunicerar man med, på något sätt.
Och ibland är det så himla svårt.
Ibland är man trött på det, ibland vill man bara att en blick ska räcka.
Att allt ska gå att läsa i ens ögon.
När orden inte finns där.
Andra gånger bubblar orden i överflöd, man har svårt att stoppa dom.
Utan att ändå egentligen få fram vad man vill säga.
Igen, orden finns inte där.
De rätta.
De som säger det där som ens hjärta viskar.

Sådant har vi pratat om, tillsammans med inte lika djupa eller hjärtliga saker.
Från himmel och helvete, och allt däremellan.
Och väl hemma sänder jag tacksamhet och kärlek.
För dom där vännerna, som kommer finnas där, genom allt.


fredag 8 november 2013

Dikter på italienska

Jag fastnade i gamla dagböcker igår.
Gamla som i jätte gamla.
Innan melon och serranoskinka.
På den tiden då allt som existerade var brustna hjärtan.
Den där klyschan om att man skulle vilja säga till sitt ungdoms-jag att allt kommer ordna sig, att livet inte alls är slut bara för att hjärtat gråter, stämmer så bra.

Lilla tonårs-jag.
Varför levde du inte mer?

Bland dessa blad trillade det ut några brev.
Som jag glömt bort.
Dikter på italienska.
Som jag fick skickade till mig anonymt.
Men som jag mycket väl visste vem avsändaren var.
Vi gick i samma klass och läste båda italienska ihop.
Pinsamt tyckte jag nog mest då.

Då såg jag inte det vackra i det på samma sätt som jag gör idag.
Tänk vilket mod det krävdes.
Och tänk att få dikter i brevlådan.
På italienska.
Dessutom.
Att någon suttit med samma brinnande hjärta som jag själv gjorde.
Tyvärr lika obesvarat dock som min egna längtan.

Jag önskar att jag kunde gå tillbaka och säga, tack.
För på något sätt funderar jag på om det inte kan vara det mest romantiska någon gjort för mig.
Romantiskt för en drömmare.
Som jag.

Om någon timme är jag där.
Ho a lungo per voi



torsdag 7 november 2013

You may say I´m a dreamer

Jag har alltid varit en drömmare, på gott och ont.
En sådan där som inte helt lyckas med att vara förankrad i verkligheten, utan oftast har ett ben någon annanstans, på en bättre, vackrare plats.
En sådan som drömmer och tror att livet faktiskt kan innehålla regnbågens alla färger.
På en gång.
Som aldrig ger upp hoppet om att det kommer hända.
Som tror på att drömmar faktiskt kan slå in om man bara vill det tillräckligt mycket.

På senare år har jag sett det hända.
Jag har fått kvitto på att det faktiskt är så.
Och i den verkligheten, min verklighet, sänder jag tacksamhet över att ha fått denna egenskap.
Att förmå känna och drömma utöver det realistiska eller logiska.
Det ger mig hopp och en drivkraft att fortsätta.
Drömma. Tro. Veta.
Även en grå och kall novemberdag som denna.

Idag packar jag väskan med min kamera, vackra klänningar och en kappa som kan värma mig.
Jag åker till Rom imorgon med en fin vän.
Trots tre års gymnasie-italienska är det inte mycket som sitter kvar.
Per sempre tuo, för alltid din, är den bestående meningen från den tiden.
Det jag minns.
Ni ser, redan då var jag en drömmare...

Rom.
Vi ska mest bara vara.
Dricka vin och äta pasta.
En dubbel espresso och en chokladbit.
Betrakta världen, prata om hjärtans saker.
Och utöva yoga på italienska.
En sådan resa som göder min drömmande själ och blåser in nytt liv och hopp i hjärtat.
Det blir fint.


måndag 4 november 2013

I know this much is true

I bought a ticket to the world,
but now i´ve come back again
why do I find it hard to write the next line?
Oh I want the truth to be said

Radion tar mig tillbaka.
Det är vår i luften, året är 1994 och om några veckor åker studentmössan på och jag står på trappan och skriker Fy fan vad jag är bra.
Utan att alls egentligen känna det.

Ljumma kvällar då skolan kändes avlägsen, då tankar och planer kretsade kring livet efter.
Vad som skulle komma.
Frihet.
Vuxenvärlden.
Livet.

En tid då det hetaste stället att hänga på i Malmö var Kungsparken.
Vi var alldeles för unga för att komma in, men lärde oss att gick man dit tidigt och åt,
hade man stor chans att få stanna kvar tills det blev nattklubb.
Det var dock många timmars väntan.
Och det enda vi hade råd med var melon och serranoskinka.
Helg efter helg.
Melon och serranoskinka.

Det hände att vakten kom och frågade efter vårt personnummer,
jag stammade fram en kombination av mitt eget och min storasysters.
Är ganska säker på att han genomskådade mig, men han lät mig alltid stanna, men med en underton i luften om att, han visste.

Denna sommar, magisk och förtrollad.
Allt var nytt och spännande.
Som en oskriven bok som väntade på att fyllas.
Människorna vi träffade, som en smygtitt in i vuxenvärlden, alla var på nått sätt ouppnåeliga och vackra.
Han jag var obeskrivligt kär i och som blev anledningen till all denna melon och serranoskinka.

En varm sommarkväll frågade han om vi skulle dansa.
Tiden stannade.
True med Spandau Ballet.

Han gav mig de vackraste av komplimanger, men var helt ointresserad av kärlek.
Jag tror han var oförmögen att känna.
Han var en gåta, även för de som kände honom väl.
Men mitt hjärta var hopplöst förlorat ändå.
Kanske mer, just därför.

Den sommaren blev det vi, allihop.
Ett gäng som hittade varandra, där vi var hänförda och, kanske blåögda, i deras vuxna och världsvana sällskap.
En union och band som knöts.
Klubbar där marijuana röken låg tät och där det farliga lurade.
Och lockade.
Nätter av dansande, timme efter timme.
Efterfester som blev till frukost.
Sällskapspel och whisky.
Och melon och serranoskinka.

De starkaste vänskapsband som knöts och som varade, mellan oss två, tills döden skilde oss åt.
Hjärtan som sattes i brand.
Hjärtan som krossades.
Vi blev liksom de bästa, för varandra.
Intensivt, varmt och lyckligt.
Men lika plötsligt var det över.
Utan att någon reflekterade över det.
Bara så det är ibland.
Lika naturligt som vad som.
Föränderligt.
Livet.

Och Tobbe, jag vet inte ens om jag fick reda på hans efternamn, såg jag aldrig mer sen.
Jag tror han åkte till Japan för att studera, men vet inte säkert.
Starka minnen, starka känslor, som etsats fast i hjärtat.
True med Spandau Ballet.
En del av historien.

Min historia.
Mitt liv.





onsdag 23 oktober 2013

Jag plockar höstblommor till dig

Grattis på din födelsedag pappa.

Jag undrar om du firas uppe i himlen.
Om det finns ballonger och tårta.
Om det dukas upp ett oändligt långbord, vitt, fluffigt och vackert.

Jag gissar inte.
Åren som Lars Gunnar Wilhelm på denna planeten i det livet du levde, med denna dag som födelsedag, upphör nog på nått sätt när man hamnar uppe bland molnen.

Tänker jag.

Men jag ska fira dig på de sätt jag kan idag lilla pappa.
Jag promenerar bort till dig, samlar ihop det vackra jag hittar på vägen.
För vet du pappa, det är en underbar höst vi har i år, mild och varm,
blommor står kvar,
hallon och smultron fortsätter att mogna,
och till och med lavendeln blommar lite på nytt i rabatten utanför.
Jag samlar ihop det vackraste jag hittar och kommer bort.
På bänken viskar jag mina hemligheter till dig och tänker att du nog förstår.
Jag sitter där en stund och du håller mig i handen.
Och jag håller din.

Du och jag pappa, visst var det lite så?
Med samma tankar och samma sätt.
Jag saknar dig.

Men det är okej.
Man får lov att sakna, och det får lov att göra lite ont.
Det betyder bara att man en gång älskade.
Men livet går vidare.
Och det är också okej.

Jag reser mig upp och lämnar platsen.
Men du följer med mig.
Det är det bästa, för bland saknad och sorg, bor också minnena.
Och dom försvinner aldrig.


måndag 21 oktober 2013

Wake up call

Jag glömmer bort mig själv för ett tag.
Kanske är det en medveten flykt, för att jag behöver en sådan.
För att jag är trött på mig själv och mina tankar.
Men det slår mig att jag den senaste tiden funnit mig själv tittandes eller läsandes, historier, alla baserade på någon sorts verklighet, med människoöden som liksom får mitt hjärta att brista, eller alla fall gråta.
Som tar fokus bort från min egen verklighet.

En livstid som utkämpas och levs i motvind.
Mot fördomar, hat, okunskap.
Sorg större än vad mitt förstånd säkert kan förstå.
Kärlekshistorier vackrare och starkare än ord kan beskriva.
Men igen, som möter hinder efter hinder, tills dess kraft har förtvinat och lämnat en urarmad och livlös själ.
Eller mannen som ligger totalförlamad och tvingas leva vidare i en kropp han så innerligt vill lämna.

Livet, som vi inte vet nånting om.
Kan bli så där.
För var och en av oss.
Orättvist. Omänskligt. Ovärdigt.
Det påminner mig om att mina egna problem och tankar, faktiskt går att hitta lösningar på.
Det är så lätt att glömma, så lätt att gräva ner sig själv i en allt för djup grop, och inte ha en aning om hur man ska ta sig upp.
Att tappa perspektivet.

Men.
Jag har en kropp som bär mig och som utför underverk varje dag.
Jag har ett hjärta och en själ som slår hoppfullt för kärleken som finns inom mig.
Och jag lever i en tid och på en plats där det finns förståelse och acceptens för individualitet och olikheter.
Vägen ligger ju redan där, utrullad och klar.
Det är bara jag som ska förstå det, se det och våga ta det första steget.

Ibland vill jag ruska om mig själv och säga, skärp dig!
Det är inte synd om dig och det är för tusan bara du som kan hjälpa dig själv.
Tänk, vilken fantastisk möjlighet, vilken gåva.
Att faktiskt ha den makten själv.
Att liksom ändå innerst inne veta, att det är helt upp till dig, och till mig, och bestämma hur livet ska se ut.


There is no passion to be found 
in settling for a life
that is less than the one
you are capable of living.

- Nelson Mandela


måndag 14 oktober 2013

När det enkla blir det viktigaste

Jag funderar på om det har med åldern att göra.
Denna växande känsla.
Detta behov.
Av att göra gott.
Att sprida värme och kärlek och att kunna göra skillnad.

Är det för att jag närmar mig nästa jämna siffra, i livet?
Eller är det ett resultat av allt jag gått igenom det sista året?
Antagligen båda.

Men oj vad den tar fäste inom mig.
Viljan att komma bort från det ytliga, oviktiga.
Betydelselösa.
Bort från status och prestige, från vardagshets och livsstress.
Avundsjuka och jämförelser.

Jag vill hitta livet där tid värderas högst.
Tid för det som gör oss lyckliga.
Där tacksamheten råder och ödmjukheten styr.
Där vi aldrig vill sluta utvecklas.
Där vi vågar ifrågasätta våra val och våra beslut.
Vågar titta utanför ramen och normen.
Och där göra gott för andra blir viktigare än att ta allt själv.

Jag vill vakna på morgonen med känslan av att min närvaro i nuet gör skillnad.
För andra.
Jag vill gå i mjuka kläder och med ett varmt hjärta.
Vill omge mig med änglar och goda energier.
Bland människor som vill mig väl.
Omges av skratt och vänlighet.
Kärlek.
Värme.
Gemenskap.

Kanske låter det som en klyscha.
Men.
Är det inte dags att vi alla försöker göra vad vi kan?
För att världen ska bli en bättre plats.
För de svaga, de utsatta, sjuka eller bara för personen bredvid dig.
För dina barn, för mina barn, för mig och inte minst.
För dig själv.

Det är aldrig försent.
Glöm inte det.










fredag 4 oktober 2013

Att låta hjärtat vila

Ibland händer det att man måste ändra fokus och rikta blicken lite mer åt ett annat håll.
Oftast kommer den uppenbarelsen lite så där, oväntat kanske.
Lite som tegelstenen, men inte lika hårt.

Idag fylls jag av vemod, undran och konstigt nog, sen, ett driv.
Jag vet ju hur jag vill ha det, vad jag drömmer om, även om jag har svårt att säga det högt.
När folk frågar.
Men. 
Jag vet.

Nu riktar jag blicken dit.
Baskemej gör jag det.

Bort från hjärtats sårbara hinna som så lätt skrapas upp.
Nu får det vila lite.
Återhämta sig.

Nu riktar jag energin på hjärnans vilja, på planer och strategier och vägar.
För att komma dit, till en av drömmarna.
Och väl där, eller kanske nånstans på vägen, väcker jag liv i det där hjärtat igen.

Jag lovar.



måndag 30 september 2013

Den där helgen som gick

Idag är det en sådan där måndag, igen.
Kanske måndagar är så bara.
Men hösten kryper sig på allt mer och jag hänger inte med.
Fryser i min allt för tunna jacka och är helt oförberedd när regnet börjar falla.

Jag har haft en helg med trötta ögon.
Ögon som inte riktigt velat vara vakna utan hellre velat vila.
Som känts svullna och så där, gråtiga.

Kanske var det fredagens fotoutställning som satte tonen.
Den med Kristian Gidlund.
Som fick tårarna att rinna och tankarna att vandra.
Hans namn kan aldrig sägas tillräckligt ofta, hans liv och hans historia borde finnas kvar inom alla som en evig påminnelse.

Livet.

Jag rensar bland pappershögar och hittar en artikel jag rivit ut.
Varför är det så viktigt? heter den och jag uppmanar er att läsa den här.
Allt för sällan frågar vi oss själva, varför.
Varför vi lever som vi gör, varför vi tar de beslut vi tar.
Varför vi inte tar de beslut vi skulle vilja eller skulle behöva.
Klart tänkvärt.

Jag har en längtan inom mig om att få resa iväg, med ensamheten som sällskap.
Sitta nånstans med en värmande sol i ansiktet och en kaffe i handen.
Och ett främmande språk runt om mig.
Betrakta människor och livet.
Och mig själv.

Det är också något vi gör allt för sällan.
Betraktar oss själva.
Tittar oss i spegeln och verkligen s.e.r. vem som tittar tillbaka.
Vågar möta blicken, den som representerar vår själ.
Och till slut, när vi ser den, känner den, ställer oss just den där frågan.

Varför.





torsdag 26 september 2013

Vägen som bara är min. Och bara din.

Den trillar ner som en tegelsten i huvudet.
Insikten.
Och jag önskar att jag kunde berätta det för dig.

Önskade att jag kunde säga, att jag förstår precis.
Det gör jag.
Det är ju du som är klok.
Kanske klokare än jag, när jag tänker efter.

Jag gråter lite idag, men hoppas att det ska räcka sen.
För jag vet ju att allt är precis som det ska vara.
Att allt säkert följer planen. Den osynliga.

Jag vill så mycket och ber om så mycket.
Ha överseende.

Jag hade visst inte kommit så långt på vägen, som jag trodde.
Men ändå tillräckligt långt för att inse att jag inte hade det.
Om ni förstår.

Ibland är det jobbigt att prata i gåtor, ibland vill man bara säga precis som det är.
Få det ur sig och känna sig ren inombords.
Varför ska det vara så svårt?

Jag tänker och känner och minns.
Ögonblick som blir till evighet.
Och jag tänker på nedanstående ord.
Att vi alla måste lära oss att gå ensamma.
Oavsett om vi har någon att hålla i handen eller inte.



onsdag 25 september 2013

Hon som vet mer än jag



Jag letar sånger till oss att sjunga.
Svenska sånger, och hittar den otroligt vackra Du liv med Sofia Karlsson.
Den går om och om igen, i mitt huvud och i högtalarna.
Den hade passat oss så bra och jag hoppas att vi kan sjunga den någongång.
Innerligt och ljuvligt och med känslorna utanför kroppen.

Jag andas tacksamhet och hopp och tror att jag har en alldeles egen ängel som vakar över mig.

På onsdagar sätter jag händerna i våt lera tillsammans med en av mina finaste vänner och ett dussin pensionärstanter.
Som jag längtat efter det.
Saknat det.
Det väcker minnen, underbara och plågsamma.
Minnen om henne.
Den vackraste stjärnan på himlen.
Jag saknar henne, speciellt mycket med den där leran på händerna.
Kanske är det hon som vakar över mig ändå?

Hon som en gång var den som kände mig bäst.
Kanske gör hon det även nu?
Fast på ett annat sätt.
Kanske det är hon som viskar klokheter och visdomar i mitt öra.
Kanske hon läser min själ och lyssnar på mitt hjärta, bättre än jag själv gör.
Och hjälper mig dit.
Fram på vägen, över broar, avgrunder och ängar.

Jag hoppas det är så.
Det är i alla fall en känsla som ger mig trygghet och lugn.
Att tro att vi nånstans ändå fortfarande är de där bästa vännerna.
Himmel och jord mellan oss.
Men ändå.
Precis här, bredvid.



måndag 16 september 2013

Att veta sitt eget värde

En grå måndag som hänger lite tungt inombords.
Jag går tillbaka till jobbet, om så bara för en timme.
Försöker logga in på datorn utan vidare resultat, tar en morgonfika istället, med alla de som vill mig så väl.

Att tillhöra ett sammanhang igen.
Skrämmer mig.
Tröstar mig.
Men nog är det viktigt, att känna att man hör hemma någonstans, hör ihop.
Med någon.
Med något.

Men vikten av att få välja sammanhang själv är livsavgörande.
Att inte bli tvingad in i något som själen säger nej till.
Att inte stanna i något som hjärtat inte mår bra av.
Utan att våga höja hakan lite så där extra och säga att nej, detta funkar inte för mig längre.
Jag vill försöka hitta ett nytt, annat, sammanhang.
Att tillhöra.
Där själen får hoppa jämnfota då och då och där ljuset kan blända mig, även en gråmulen måndag.

Respect yourself enough  
to walk away
from anyone or anything 
that no longer serves you,
grows you, 
or makes you happy

Jag träffade en ny vän igår, den här fina människan.
Som jag beundrat och tyckt om så länge.
Stark, vacker och med en själ att förtrollas av.
Det fina med denna världen.
Och slås av värmen som finns runtomkring oss, hos människor vi inte känner, men som är precis som vi.
Och slås också av att på ett annat sätt nu, veta vem jag är, vad jag har att erbjuda.
Vad jag vill och vad jag känner.
Och att faktiskt, vara förbannat nöjd med det.




torsdag 12 september 2013

Om att känna sig som en usel förälder


Han kan gråta som ingen annan.
Min stora pojke.
Så där, teatergråta, fast med riktiga tårar.
Och göra sitt ansikte så ynkligt så att det mest bestämda beslut börjar vakla.
Han trillar ihop, liksom som i slowmotion, och pressar fram alla tårar han kan.
Drama queen tänker jag för en kort sekund.
Usla mamma tänker jag i nästa...

Han kan ju omöjligt förstå.
Hur en förkyld, trött, utmattad och precis-återhämtat-sig-från-utbrändhet, mamma mår och känner.
Och resonerar.
Att just idag orkar hon bara inte.
Fixa, köra, stressa, dra med ovillig lillebror, hjälpa till med skor, tejp, benskydd, vattenflaska, rätt kläder.
För henne är det faktiskt bara en fotbollsträning.
Bland så många. Ingen stor grej.
För honom är det en värld som rasar.
En chans mindre att bli som Zlatan.
För honom är det allt.
Kontraster.

Det här med aktiviteter på vardagskvällar är ett ständigt gissel.
Man vill ju att dom ska göra allt det där dom själva vill.
Man vill ge dom chansen.
Hitta sin grej.
Men när man själv går på sparlåga och bara. vill. vara. hemma. en. enda. kväll.
Då blir det svårt.
Konflikt.
Känslan smyger sig på, du är en egoistisk mamma!

Men så ekar de kloka orden i bakhuvudet... är mamma lycklig, är barnen lyckliga.
En sur, trött och gnällig mamma blir inget bra.
Och idag vill hon bara vara.
Njuta av kvällssolen, kanske börja på en ny bok, hinna med kvällsmat och kvällsbok utan flåset i nacken.
Ja ni fattar. Lugn och ro.

Jag tröstar mig med tanken att det faktiskt är så att barn oftast, eller alltid, existerar här och nu.
Endast.
Även den mest katastrofala grej är liksom glömd en stund efter.
Så förhoppningsvis när han vaknar imorgon, är det just som för mig.
Bara en fotbollsträning han missade.



måndag 9 september 2013

Jag håller mitt innersta nära idag


Idag kryper jag in i denna ljuvliga bohemiska dröm.
Det är en sådan måndag.
Då jag mest vill ägna mig åt drömmar och längtan.

Jag lyssnar på Wolf med First Aid Kit, om och om igen, i träningssyfte.
På onsdag ska jag och mina Lilies sjunga den på en minneskonsert för Anna Lindh.
Jag är stolt. Och lite rörd.

Men jag smyger in denna också, väldigt många gånger.
För minnena.
Och för att längtan har tagit plats i mitt bröst.
Under en tågresa för länge sedan höll denna mig nära.
Och gör det fortfarande.

Jag tänker på det magiska med att skriva.
Den läkande processen.
Och vad det väcker, hos en själv och hos andra.
Snubblade på dessa rader:

"When reading, we don´t fall in love with the characters appearance.
We fall in love with their words, their thoughts, and their hearts.
We fall in love with their souls".

Tror det är därför orden, det skrivna ordet, trollbinder mig.
Där finns något så vackert och innerligt.
Något romantiskt och äkta.
Som jag vill komma åt.
När man vågar blotta sitt inre och släppa fram det som betyder något, på riktigt.


fredag 6 september 2013

Med blicken långt borta

















Jag är flickan med den frånvarande blicken.
Hon som aldrig riktigt är där.
Som låtsas hänga med och förstå.
Men, ändå. Är någon annanstans.

Jag är hon som spelar enligt reglerna men svär över spelplanen, tyst inombords.
Hon som oftast säger ja, men, egentligen menar nej.

Hon som har huvudet uppe bland molnen, allt för oftast.
Istället för här nere på jorden.
För ovan molnen är himlen blå och där skiner alltid solen.
Ovanför molnen slår drömmar in.
Där händer det omöjliga.
Det vackra.

Med ena foten i drömmarnas magiska värld kan hon vara svår att nå.
För vissa.
För dom som inte känner hennes själ.
Som inte förstår vad den innehåller eller vad den brinner för.
Dom som inte ser vad hon ser.


Men så plötsligt kommer det någon som bara.
Ser.
Känner.
Vet.
Förstår.
Brinner.
Vill.

Det är då blicken vaknar.
Himlen flyttar ner till jorden och allt känns bara så där.
Fint.


onsdag 4 september 2013

Om att tappa ett linsskydd

På måndagen packar jag väskan med min bok, både den att läsa i och den att skriva i, och lite mat.
Också min kamera.
Åker till tystnaden. Till vågorna, suset och ensamheten.
Till huset som är sommar.

Där sätter jag på radion och kokar kaffe på gammalt vis.
Och dricker det, utan mjölk.
Jag tar på mig mammas fleecetröja och går ner till havet.


På en öde strand sköljs lugnet in.
Inom mig.
Det som behövs tillsammans med hoppet.

Jag försöker fånga tystnaden och den friska sensommar vinden.
Bilder jag kan spara.
Men har mycket att lära när det kommer till min kamera.
Jag vill så mycket, och ber om så mycket.
Och hoppas att gudarna har överseende med mig.


Nånstans på vägen tillbaka tappar jag linsskyddet till min kamera.
Jag svär inombords och går ett litet varv för att leta.
Men det är borta.
Senare kommer insikten till mig, att det kanske inte bara är ett borttappat linsskydd.
Utan att jag även nånstans här nu, i livet, ska ta av det där skyddet som jag hållit så nära.
Riva mentala murar och låta livet blända mig.
Precis som det är. Och precis som det ska.

Jag viskar ett tyst avsked, plockar med mig några minnen från naturen, stänger av kaffekokaren och radion och släcker några lampor.
Åker tillbaka till staden, trafiken och bullret.
Med ny energi och påfyllt lugn.

Och en kamera utan linsskydd.

fredag 30 augusti 2013

Höst, saknad och längtan

Hösten får mig att vilja ta hand om mig själv.
Att vara extra snäll mot själen, linda in den med varma ord och tysta heja-rop.
Jag växer lite lite, långt därinne, sträcker på mig och tänker att jag är lycklig över att vara den jag är.
Det må storma och svida, men ändå.
Jag skulle inte vilja vara någon annanstans.
Skulle inte vilja vara någon annan.

Jag letar fram bilder från förra hösten och tänker att det måste vara mer än ett år sedan, när jag ser dom.
Så mycket har hänt.
Själen har vandrat en sådan lång väg.
En inre vandring som ibland kan ta flera år.
Jag funderar på hur jag kommer se tillbaka på denna hösten, nästa år.
Med värme, stolthet och beundran, tror jag.
Hoppas jag.
Men mest av allt, med kärlek.


Jag lyssnar på Tomas Andersson Wij, och tänker på hur mycket jag saknar min pappa.
Jag tänker på den där tiden, för sex år sedan, när jag gav honom skivan, som en tidig påskpresent, för jag visste nog innerst inne att jag inte kunde vänta till påsken infann sig, på riktigt.
Det fanns inte tid för att vänta.
Och jag ville så gärna att han skulle få skivan, att den skulle lämna spår hos honom.
Jag ville dela den med honom, som vi delade mycket annan musik som betydde något.

Jag kan se honom framför mig, kan nästan höra honom.
Den där vänliga rösten, som ansträngde sig för att vara glad.
Fast att han visste.
Fast att jag visste.
När det stormar och svajar, längtar jag efter hans lugn.
Och hans varma hjärta.
Hans kärlek och hans humor.



Jag vill att han ska vara stolt över mig.
Vill att han ska vara stolt över de beslut jag tar.
Och när min tid kommer vill jag själv kunna känna stolthet över hur jag levt mitt liv.
Över de beslut jag tog.
Att jag vågade följa mitt hjärta, att jag vågade vara en stark och kärleksfull förebild för mina barn.
Att jag tog mina chanser och hoppade.

När min tid kommer vill jag kunna säga att det som betydde något i mitt liv, var kärleken.
Till mig själv och till de omkring mig.


torsdag 22 augusti 2013

Drömmarnas Land



Jag har en alldeles speciell vän.
Som bär mig på sina axlar.
Som viskar ord av styrka i mitt öra.
Och alltid får mig att känna hopp.
Hon är en gåva större än något som går att köpa för pengar.
Och jag vårdar den så ömt jag kan och viskar ord av tacksamhet i hennes väg.
Dagen har jag spenderat bland dessa goda energier och jag är påfylld så när som på bredden.








Jag har haft listor i mitt huvud länge.
Igår fick jag äntligen pricka av några av sakerna.
Jag trotsade rädslor och tveksamheter och tog tag i ett antal måste saker.
Och några inte lika mycket måste saker, men ändå ack så viktiga och efterlängtade.
Som till exempel fåtöljen.



Och alltså. Denna.
Köpt hos fina Tuva Minna Linn.
Man fylls upp av hela solen när man tittar på den.
Ett hantverk svunnen från en annan tid och man undrar över dess historia.
Nu finns den hos mig.
Den kom med posten i tisdags.
Historien fortsätter.
Lycka.

Och jag tittar fortfarande efter noga när brevbäraren kommer.
Håller mina tummar och längtar lite.
För jag väntar på en vacker kimono från Australien.
Tänk va.
Att man kan skicka så där över hela världen.
Underbara Australien, där en del av mitt hjärta finns kvar.
En dag kommer jag tillbaka.
Till tidiga morgonpromenader längst tysta stränder.
Till sorglöshet och långluncher vid hamnen.
Till livet, som det alltid borde vara.

Väntan och längtan.
En del av drömmen och en del av livets vackra.


torsdag 15 augusti 2013

Det förbannade/fantastiska Livet

Helgen gick i en faslig fart.
Och nu är det snart helg igen.
Det är väl livet, så.

Vi har klätt oss i det vitaste vi har och gått på 40 års fest.
Sagt hejdå, på riktigt, till dagiset.
Köpt skolväska och gummistövlar.
Lyssnat på sommarprat och varit på middag hos vänner.

Och sen, mitt i detta, fått besked om att en fin vän har cancer.
Tappat andan och luften för en sekund.

Kramat lite så där extra hårt.
Känt den där förbannade rädslan.
Över livet.
Som jag aldrig vill ska ta slut.
Men som ständigt påminner om att det bara finns här.
Här och nu.
Som inte berättar hur länge.
Bara här och nu.

Drömmer intensivare än vanligt.
Om det där. Hjärtat vill.
Känner mig mer arg. Mer ledsen.
Men också mer tacksam. Och tillitsfull.

Snart helg igen.
Dagarna, livet.
Och jag vill mest bara skrika, hej, stanna!
Det är nu.
Inte imorgon. Nu.




fredag 9 augusti 2013

Borta bra men hemma bäst. Känt sen gammalt ju.

Jag lyssnar på Ulf Lundell.
Varenda ord är poesi och jag förundras över hans gåva att brinna.
Tänker på hur hans själ måste se ut.
Och kännas.
Att alla hans känslor liksom måste sitta utanpå på nått sätt. Berusande och bedövande.
Berövande.
Men vackra oavsett.

Jag går i den enda rena klänning jag hittade, med avskavt nagellack på tårna.
Jag andas in luften av hemma.
Kisar mot solen och går med sakta steg genom trädgården.
Ser vad som hänt den senaste veckan.
Den gamla kökssoffan jag köpte på loppis står kvar som jag lämnade den.
Den åker in i dag. Nu vill jag fixa.
Som alltid när jag varit bortrest.



Jag ler inombords när jag tänker på min stora pojke, som alltid kramar huset när vi återvänder efter en semester.
Han liksom ställer sig vid en gavel och bara omfamnar den.
Lite så gör jag också.
Fast mer mentalt.
Sänder kärleksfull tacksamhet och energi till allt det vackra runtomkring mig.
Det som är en del av vem jag är.

Det är underbart att komma bort från vardagen några dagar.
Men.

Det är attans så fint att komma hem också.
 




















Nu väntar kaffe med en fin granne och sen några sommarprat jag fortfarande har på hög.
Rensa bort sand från alla resväskor och sortera tvätt.
Och just det.
Montera ihop Happylights som väntade på mig när jag kom hem igår.
Och sen förhoppningsvis få många timmars skönhetssömn.
Imorgon vankas 40-årsfest.
Inte min då.
Helt uppenbart, så klart (förivårålderärtrettionioochfyrtiostorskillnad, barasånivet).

Hej.

tisdag 30 juli 2013

Måttet är rågat och jag är lite förbannad


Idag sitter jag mest stilla.
Funderar på vad jag gör för fel.
Dricker te i massor och försöker så gott jag kan behandla bort min halsfluss som kom precis när den som mest inte fick komma.
Inte för att en sådan någonsin är välkommen.
Men ni fattar.
Ibland passar det så himla illa.

På torsdag åker vi.
Åt helvete med oro, halsfluss, urinvägsinfektion, stress, för lite sömn, tårkanalsinfektion, trötthet och allt annat skit som vi tampats med de sista veckorna.

Nu vill jag ha lugn. Nu vill jag skratta med min familj. Jag vill andas in varm och vänlig luft och känna ro i mitt bröst. Och jag vill ha friska barn och föräldrar.

Hör ni det där uppe?

För tusan.
Vi förtjänar det.
Faktiskt.














onsdag 24 juli 2013

Utan drömmar vissnar själen

Vattnet porlar i poolen, på ett nästan meditativt sätt.
Jag hör vinden som susar och andras barn som skrattar.
Idag lyssnar jag på vad min kropp och min själ säger till mig.
Vila.

Familjen har åkt till nöjeslandet på andra sidan sundet och svårigheten med att fortfarande inte helt avslappnat kunna lita på att mannen är kapabel att själv ha koll på två killar, försöker jag ignorera.
Men inser att jag verkligen måste gå i botten med den känslan.
Den är inte vidare bra.

Jag ligger ute i soffan, i skuggan, och lyssnar på sommarprat jag sparat.
Jag lyssnar när dom pratar om mens och skam och om liv och död och framför allt det sista får mig att leta fram detta blogginlägg som jag sparat ner på min telefon.
Och som jag läser om och om igen, när jag behöver påminnas.

Det är en uppmaning till er alla. 
Läs det. 
Ta in det. 
Och börja drömma.
Hur galet och stort ni än vill. 
Bara ni gör det.
Det är så lätt att glömma bort och det är så lätt att begränsa sig i sina drömmar.
Att bara drömma det realistiska.
Men vem säger att det måste stanna där?
Drömmer man inte utanför boxen, kommer man aldrig ur den.
Idag måste jag påminna mig själv, när det är lite motigt.
Att just, drömma.

För utan drömmar vissnar själen.






måndag 22 juli 2013

Med sköra ben och en osäkerhet i bröstet

Det är med sköra ben och ostadig blick jag går framåt.
Vissa dagar är det så.
Hur man kommer tillbaka efter en utbrändhet är inte helt självklart eller enkelt.
Det finns ingen magisk trollformel, ingen manual eller rätt väg.
Den ser olika ut för alla.
Antagligen beroende på anledningarna till man hamnade där.

När man kommit en bit, när man kravlat sig ur det djupaste hålet och man ska börja leva, lite så där, nästan som vanligt, igen.
Det är då osäkerheten slår till.

Det svåra, att lita på sig själv igen.
På sin förmåga och sin styrka.
Att sluta se sig själv som skör eller som ett offer.
När rädslan för att trilla tillbaka, kanske ännu hårdare, ständigt följer en som en tråkig skugga.
När man känner efter lite för mycket hela tiden.
Att hitta balansen som både för en framåt men inte för fort eller för hårt.
Men ändå framåt.

Hur vet man?

Jag vill varmt rekommendera denna bloggen som gett mig många svar, insikter och information. Den har väckt frågor och funderingar, tröstat och uppmuntrat.

För det är genom att dela varandras öden och erfarenheter, genom att våga prata och berätta, som vi växer.
Det är tillsammans, man lättast tar dom där, livsviktiga, stegen framåt.