När vi lämnar något och välkomnar annat

December har varit en månad med många känslor.
Många känslor av det jobbiga slaget, men också ett och annat lyckorus.
Så här några dagar innan månaden och året är slut, är jag tacksam för att jag trots allt slutar lite mer i dur än i moll.
Att jag går in i det nya med ett lugn inom mig.

Nu längtar jag.
Januari har alltid varit en skön känsla för mig.
Nytt, rent, oskrivet.

Och väskorna ska packas om några dagar.
Men denna gången tänker jag inte ens nämna min resångest, min oro eller mina farhågor.
Jag tänker inte nudda vid tanken om vad som hänt eller vad som kan hända.
Igen.
För det händer inte.
Så tankarna försvinner inte alls dit, överhuvudtaget.
Hör ni?

Jag packar ner min rädsla och min oro tillsammans med julsakerna innan vi åker.
Stänger kartongen ordentligt, kanske till och med tejpar igen den.
Och sätter upp den på vinden.
Långt in.

Kvar inom mig kommer det endast finnas förväntan, hopp, längtan och en tro på att allt blir så där fantastiskt som det kan bli.
Med solen som värmer upp min kropp och själ,
med sanden som smeker min hud,
och en inre ro som ger mig alla svar.

Något annat tänker jag baskemej inte tänka.
Eller tillåta.

Okej?