Det enkla.
Varför vi kräver stordåd och magiska upplevelser för att vara tacksamma.
Eller varför det krävs en katastrof och tragedi för att vi ska vara tacksamma över det vi har.
Igår hade vi genrep i kyrkan inför våra lucia konserter.
När två med de vackraste rösterna tränade på The Prayer la jag mig ner framme vid altaret.
Tittade upp på det storslagna taket, blundade sen och tog in de oerhört berörande tonerna.
Och texten sen då.
Man har hört den massvis gånger, men den är likväl en väldigt vacker låt.
Tacksamhet.
Jag hade förmånen att prova på något nytt och främmande tidigare i veckan.
Det här.
Som kom till mig av en slump kan man lätt tro, men nog finns det någon djupare mening med att jag hamnade där. Jag känner inom mig att den resan bara börjat.
Tacksamhet.
I tisdags hade min minsta pojke sin första julfest i skolans värld.
Han var tomte och så spänd och nervös och otålig och glad och fnissig och sprallig och.....
Ja ni fattar.
Tacksamhet.
Igår hämtade jag barnen tidigare för att komma hem innan stormen slog till.
Vi kröp upp i soffan alla tre, fikade med våra egna lussebullar och pepparkakor.
Och tittade på Dumma mej 2.
Kl 14 en torsdag hade jag förmånen att kunna göra det.
Tacksamhet.
Och ett telefonsamtal tidigare i veckan, en timmes ord, energi, känslo och samhörighets utbyte.
Där kroppen och hjärtat vaknade till liv och fick brinna.
Tacksamhet.
Och vetskapen att jag har två resor framför mig.
En fysisk och en andlig.
Tacksamhet.
Ja ni hänger med va?
Det till synes enkla.
Men som egentligen är så stort.
Glöm inte att stanna upp och viska ett tyst tack inom er då och då.
Ta inte allting för givet.
Och förväxla inte tacksamhet med nöjdhet.
Tacksamheten hindrar inte oss från att fortsätta sträva mot våra drömmar.
Den stoppar inte förändringar och förvandlingar som är nödvändiga.
Den bara hjälper till på vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar