En dag ska jag dö, men alla andra ska jag leva

Det står lite still här.

Som om även denna plats tagit sommarlov.

Men ibland blir det så, att orden blir det sekundära.

Istället samlar jag på bilder.

Från denna vackra sommar.

Som på något sätt blir ett avtramp.

Till något nytt.

Sommaren kommer skölja över i en höst som jag redan längtar efter.
Mest för att den står för mod, drömmar och utveckling.
Därför välkomnar jag den, när den väl kommer.

Men här och nu först.
Och tropisk hetta och varma vatten som till och med jag badar i.
Jag övar mig på att fånga de små detaljerna.
Att vara i stunden.
Främst med barnen, men också annars.
Att insupa allt omkring mig, allt det som är "mitt".
Att inte längta eller drömma för mycket.
På det där destruktiva sättet.
Så jag fastnar.
Utan att vara nöjd.
Vara nöjd, men ändå jobba och sträva framåt.
Svår balans i hjärnan, gränsen.
Men ack så viktig.

Visst är det konstigt att all klokhet liksom hålls inne tills man passerar en viss ålder.
Och sen när den väl kommer, sköljer den över en och så mycket faller på plats.
Man förstår saker och känner saker.
Inte alltid smärtfritt.
Tvärtom, ibland gör det ont.
Men ändå, det är på den vägen man måste gå.
Bland törnar, dalar, mörker.

För ni vet väl vad man säger, i sprickan som uppstår, kommer ljuset igenom.