It wasn´t over. It still isn´t over

Så börjar allting om.

Samtidigt som det fortsätter. 

Från en dag till en annan. 

Räknar vi igen från ett.

Halva dagen har nästan gått när jag vaknar.
Med trolltrassel i håret. 

Resten av dagen spenderas med tunt tyg runt kroppen, håret på ända och nyårsklänningen fortfarande liggandes på toalettgolvet. 

Lillebror avslutade året med att kräka, precis där han absolut inte skulle. 

Ett abrupt slut som gjorde att klänning och annat hamnade på golvet, i all hast. 

Livet. 

Jag tittar på The Notebook och önskar jag kunde se båtscenen i regnet om och om igen. 

Why didn't you write me?

Jag är en obotlig romantiker, jag vet. 

Men åh, livet blir så mycket vackrare då. 

Om man tror på magi och stjärnstoft. 

På att saker och händelser står skrivna i stjärnorna och att orden blir läsbara för oss, precis vid rätt tidpunkt. 

Allting börjar om, från en dag till en annan.
Bara så där.

Och denna gången är vi mer synkade, jag och stjärnorna. 

Ur en av mina absoluta favoritböcker läser jag; 

"Ibland missar vi de stora möjligheterna i livet trots att de går förbi alldeles utanför dörren. Önskedrömmen man väntar på kretsar oftast några varv i ens liv innan den försvinner, men om man råkar blinka när man har den mitt för ögonen bleknar den bort ur synfältet. Och drömmen blir avlägsen igen, och väntan förlängs."
- I det sista regnet. Janesh Vaidya

Men denna gången tänker jag inte blunda eller blinka. 

Denna gången står jag med vidöppna ögon och ser det vackra komma.
Och jag tar emot det med mjuka händer.
Varligt och försiktigt.
Med handflator som väntat länge och ett hjärta som förstår.

Förstår varför det tog tid.
Förstår varför jag inte såg det innan.
Varför jag blinkade.
Tidpunkten var inte rätt.
Ögonblicket var inte rätt.

Men nu.
Nu.

Oj.