Att strunta i de där löftena

Sakta går dagarna framåt.
Mot den där stora julaftonen som på något sätt är målet just nu.
Varför vet jag inte.
Men så mycket kretsar kring den.
Så klart.

Jag anstränger mig för att inte boka in dagarna helt.
Jag försöker ge mig själv tid till ingenting.

Låt det inte bli för mycket.

Jag har en tendens att sprida ut min energi åt håll där den inte fångas upp och skickas tillbaka.

Och det är något jag jobbar på.

Ganska frenetiskt.

Men det går så där.

Om jag ska vara ärlig.

Jag har så många hemliga, tysta, löften för det nya året.
Löjligt egentligen att vänta till en viss dag, en viss tid, ett visst år.
Jag vet.

Men det är ju så på något sätt.
Att ett nytt år blir en nystart.
En möjlighet att vända blad.
Börja om.
Börja nytt.

Alla fall känns det så inombords.
Och även om jag jobbar hårt på att bara existera här och nu.
Så längtar jag. så. himla. mycket.
Efter 2015.
Jag bara gör det.

Och jag ska inte skriva att det kommer bli året då allt faller på plats.
Eller året då mina drömmar kommer slå in.
Året då jag blir jag.
På nått sätt.
Jag kommer inte skriva det.
Jag har gjort det förut nämligen.
Och så här i efterhand när jag läser det.
Känns det liksom bara, jag vet inte.
Fel.
Eftersom så mycket finns kvar att uppnå.
Eftersom drömmar vävs vidare inom mig.

Och så är det ju, inser jag.
Det finns ingen slutdestination.
Inget slutmål.
Det är ständigt föränderligt, livet, drömmar, mål.
Och så ska det ju vara.
Man kommer aldrig komma fram till en punkt i livet där allt bara är perfekt.
Då inga tragedier kommer ske, inga besvikelser kommer infinna sig, eller tårar rinna.
Livet är ju allt detta, i en salig blandning av andra, härligare känslor.

Det jag kommer lova och sträva efter.
För 2015.
Är att vara en god och vänlig medmänniska.
Att försöka göra gott, framförallt för mig själv.
Men också för andra.
Att inte styras av mina rädslor i så stor utsträckning.
Att utmana mig själv.
Och att säga hej till allt som känns rätt i hjärtat.

Det räcker så.