På den där pallen igen

Också sitter jag här.
Med orden.

Jag vet inte vart dom kommer bära mig eller vad dom vill berätta, men jag följer dom varsamt med försiktiga tangenttryck.

Det är söndagkväll och jag landar hemma i ett tomt hus, efter dagar av sorl, skratt och prat.
Jag längtar efter mina små.
Längtar efter att vara mamma.
Men vet att mina pojkar skrattar och springer och är glada, där dom är just nu.
Så jag försöka bara acceptera min längtan.
Konstatera att den finns där, men sen släppa fokuset på den.
Snart nog är dom hemma hos mig igen.

Omvärlden just nu känns dyster och tung, och jag känner att jag lite grann har förlorat något viktigt i allt som sker därute.
Eller snarare att jag tappat bort något, i alla tidningsrubriker, ärrade själar och tomma blickar, som möter mig där.
Det mörka får ta så stor plats nu i medier och jag blir oerhört påverkad av det.

Jag behöver hitta tillbaka till mina egna drömmar, mitt egna hopp, och min kanske naiva tro på att världen är en vacker plats och livet ett privilegium, en gåva värd att vårda och kämpa för.
Jag behöver hitta tillbaka till mitt egna glitter och glöd.

Jag lever nära mina känslor.
Uttrycker dom gärna och blir frustrerad när jag inte får samma tillbaks.
Nånstans under alla intryck finns ju det där jag längtar efter.
Och jag vill inte bli en person som slutar kämpa för det.
Jag vill inte bli hon som går genom livet med autopiloten inkopplad, och hjärtat väl inpackat och inslaget, undangömt nånstans där ingen kan hitta det.
Där jag till och med själv inte kan minnas var jag lagt det.
Jag vill inte det.

Så jag fortsätter att leva nära mina känslor.
Jag fortsätter uttrycka dom.
Och jag fortsätter tro.

Livet börjar om.
Och jag ska försöka möta det med så mycket glitter och glöd jag bara kan.
Och jag ska försöka påminna mig själv lite mer, om att ljuset och kärleken finns där ute.
Både för mig och för resten av världen.
Den tron måste alltid få brinna, oavsett hur många mörka tidningsrubriker som produceras.
Tappar vi den tron, kan vi lika gärna kapitulera direkt.

Jag låter orden få vila, kanske låter jag andra ord få flöda.
De som är lite lättare just nu.
Söndagskvällen är tyst och lugn, och just nu, just här, är det allt jag behöver.

De svåraste orden

Vi möttes en kall vinterkväll.
Och skiljs en varm sommardag.

Åren som gick däremellan, blev till ett liv.
Det finns så mycket.
Fanns så mycket.
Som sakta blev till ingenting.

Min älskade.
Vi skriker och får ut så mycket ilska och frustration på dagarna.
Håller varandras händer och gråter ut vår sorg, på natten.

Det gick inte.
Går inte.
Två sårade själar som gick vilse.
Som hittade sina egna sidospår, så långt från huvudleden, att inte ens en karta kunde föra dom tillbaka.

Jag ville så gärna, med huvudet.
Vi är ju en familj.
Det var ju liksom vi.

Hela tiden, var det vi.

Men hjärtat började viska annat.
Och jag förstod inte.
Kunde inte.
Ville inte.

Det är svårt, som det så lätt blir.
När de där åren som gick, blir till ett liv.

Vem är jag utan dig?
Utan din trygga famn och dina blå ögon.
Din vänliga stämma och välbekanta doft.

Kanske är jag en helt annan.
Än den jag varit.
Kanske kommer vi skratta lite mer nu.
Var för sig.

Tillsammans.

När trycket i hjärtat lättat,
när sorgen mynnat ut,
när tårarna slutat rinna,
och saknaden avtagit.

Kanske kommer vi då kunna titta på varandra
och tänka, vad fin du är och vad glad jag är att jag en gång fann dig.
Vilket bra val vi gjorde, som fann varandra.

Som lämnade varandra.

Kanske en dag kommer vi se att steget var till det bästa.
Att vi båda fann en större lycka i oss själva,
och kanske i nån annan.
För jag önskar dig det.
Lycka.
Skratt.
Kärlek.

Du som kom in i mitt liv den där kalla novemberkvällen.
Som var precis vad jag behövde och längtade efter.

Jag vänder bort blicken och stegen,
viskar tack för allt, och förlåt för så mycket.
En varm sommardag släpper vi taget.
Om varandra.
Och om det som varit.

Livet väntar visst på oss.
Någon annanstans.
I någon annan form.

Men jag kommer fortsätta finnas här för dig.
På de sätt du vill.
Om jag får.

För jag vill fortfarande vara din vän, sa vi till varandra den där mörka natten.

Kanske det går.
Kanske inte.

Men vi har de vackraste bandet kvar mellan oss.
Det som aldrig kan brytas.
Bandet som går igenom två blonda pojkar.
Som liknar mig.
Och dig.

Det bästa vi gjorde.
Har vi kvar.
Vi håller dom i handen.
På varsin sida.

Och lär dom om livet.
Både det mörka och jobbiga.
Och det ljusa och lätta.
Dom får allt.
Och dom går starka ur allt.

Precis som vi gör.
För det gör vi.
Så småningen.

När trycket i hjärtat lättat,
när sorgen mynnat ut,
när tårarna slutat rinna,
och saknaden avtagit.

Vi säger hejdå en varm sommardag.
Och när den där kalla novemberkvällen kommer.
Kanske tårarna rinner.
För allt som var.
Och inte blev.

Men det är okej.
Vi är okej.

Snart.

Jag säger hejdå så länge

Jag börjar om.
Slänger.
Börjar om igen.
Struntar i det.

Börjar om en annan dag.
Sparar.
Men struntar i det.
Ändå.

Denna platsen, får vänta ett tag tror jag.
För orden hittar inte ut ur sin labyrint.
Dom går vilse, snubblar och låter inte som dom gjort innan.

Som dom låter nu, är dom nog endast ämnade för mig själv.
Tänker jag.

Balansen måste återfinnas.
Ordets magi återvända.
Och jag, på nått sätt, återfödas.

Tills dess,

kärlek


men om ni vill, finns jag på instagram som @karolinabilder. Där andas jag lite lättare
....och där finns också @fancyfreeliving.  Ännu hellre kanske.

Come what May

Helgen gav ett andrum.
För tankar och känslor.
Jag har gått som i dvala och bara gjort det nödvändigaste.
På fingret har jag burit på ringen med orden; Come what May.

Dom ger mig nån sorts styrka.
Och får mig att slappna av och släppa allt.
Oro, skuld, rädsla.

Come what May

Universum och livet får väl kasta all skit på mig nu.
Kanske jag behöver det.
Kanske det är så det måste vara.
För att nånting annat ska kunna växa fram.

Men orden står också för nån sorts grundstabilitet.
Att oavsett vad som försöker blåsa omkull mig, står jag stadigt i mig själv.
Som mig själv.
Med mina lärdomar, misstag, framgångar och nederlag, i min osynliga ryggsäck.
Dom blandas med vetskapen om att jag älskar mig själv, att jag är stolt över mig själv.
Oavsett vad.
Alltid.

Livet går inte att göra ogjort.
Och förhoppningsvis kommer man vid livets slut, inte vilja ha levt på något annat sätt.

Come what May

Det handlar så mycket om hur man väljer att se på det som livet serverar.
Jag var på en föreläsning för några månader sedan, där en bok inhandlades med bl. a dessa ord;

"Den situation eller omständighet som vi upplever, skapar en reaktion eller känsla.
MEN något som vi missar är att en tanke ALLTID förekommer den reaktionen eller känslan. 
Och det är just tanken om situationen som skapar reaktionen och inte omständigheten i sig självt.

Det är din tanke om omständigheten som skapar dina känslor eftersom situationen i sig inte kan skicka ut signaler till din kropp för att få dig att reagera eller känna på ett visst sätt."
- Tomas Lydal

Sanningen i de orden påminner jag mig själv om många gånger om dagen.
Det finns inga kriser eller tragedier om vi inte väljer att tänka att dom är just det.
Jag finner styrka i den insikten.

Och i att livet inte tar slut.
Naturen dör inte ut.
Jorden slutar inte att snurra.
Skratten upphör inte.
Och att kärleken finns överallt.

När ingen rubrik finns

Det är så lätt att fastna i minnen.
I det som varit.
Som kunde blivit.
Men som aldrig blev.
Eller blir.

I ordet om.
I varför.
Och två rödgråtna ögon.

I analyser och grubbleri.
I självförakt och sorg.
I rädsla och oro.

Men det tjänar ju inget till.
Jag vet det.
Men jag får ständigt påminna mig själv.


Det finns en gård, några minuter härifrån.
Där en liten del kan bli min.
Där grusgångar och gräsplättar möter en.
Och där en verkstad kan inrättas till mig.

Mitt i alla om och varför, får den tanken mig att se ljuset.
Att allt kan bli bra.
Jättebra till och med.
Att vita trägolv finns bara några hundra meter härifrån.
Och att tovigt hår och skitiga fötter väntar.
Jag ska ägna sommaren åt att be, visualisera och önska.


Jag vänder ansiktet mot himlen,
och försöker se helheten.
Livet. Universum. Evigheten.
Att inte snäva in mig i det lilla trattseendet.
För då drunknar jag.
Att istället zooma ut mitt perspektiv.
För i det, faller inte hela världen, och livet.
I det, finns styrkan och hoppet.
Och insikten om att gåvorna är oändliga och livet vänligt.

Vem är jag då?

Jag känner mig trött på själssökande

på att gräva

leta

Jag är färdig med det 

känner jag just idag

längtar efter flams

lättsamhet

och skratt

även om jag inte är framme

men kommer man nånsin dit

jag tänker att nej

men tillfreds kanske

för stunden

för att hänge sig åt annat

lustfyllt

som kan ge lika goda resultat

jag tänker ibland att jag gått vilse i min själsliga vandring

för att den är allt jag funnit utveckling i

som inte stagnerat fast 

som den klump jag bär på min rygg just nu

cementblock

mitt mellan skulderbladen

och jag tänker att jag varit allvarsam alldeles för länge nu

att det har fått ta över

lite väl mycket

jag har ju lika mycket min pappa i mig

han som hade glimten i ögat

skrattet i mungipan

och skämten på lager

jag är lika mycket han

men mest och bara

är jag 

mig själv

och vem är det om jag skalar bort

min historia

min egenbild

uppfattning

och tro

vem är jag då

vem är du?

The boy who wouldn´t hoe corn

Med en speciell melodi nynnandes inom mig åkte jag till Göteborg och Varberg på fredagen.
Jag träffade två speciella kvinnor, speciella på två helt olika sätt.
Den ena i Göteborg, hon som lite grann välter omkull en med sin pondus och styrka.
Som blivit en fin vän med massa klokhet jag suger åt mig så fort jag får tillfälle.

Sen den andra i Varberg, Tvååker. Vi bor på Strömma farmlodge, som är ett ställe som berättigar ett inlägg för sig själv, och kanske det kommer tillsammans med bilder som jag tog men som ändå inte rättfärdigar stället. Underbart helt enkelt.

Dagarna här fylldes med lugn och samtal. Några timmar på Asia Spa och några med ett antal koppar te i ett mörkt och tyst hus framåt natten.

Men egentligen var det melodin jag ville förmedla.
Från filmen jag såg innan jag åkte.
Det är sällan jag ser filmer som lämnar så djupa intryck, och avtryck.
Som rör om långt inombords och berör bortom förklaring.
Länken nedan är trailern till filmen, och låten som spelas har krupit sig in under mitt skinn.
Och jag kan inte sluta lyssna, eller tänka.
Eller känna.

The broken circle breakdown

Kärnan. Rötterna. Jorden.

Jag lägger mina händer i jorden.
Där allting börjar om.
År efter år.

Letar efter rötterna.
Långt nere.
Dom som är min grund.
Min trygghet.

Och som inte har något att göra med var jag kommer ifrån, eller hur jag växte upp.

Rötterna.
Som håller mig upprätt, när jag faller.
Som gör att jag inte hamnar under ytan.
Som grundar mig, vägleder mig, visar mig.

Kärnan.
Essensen av vad som är jag.

Att hitta den. Lita på den. Våga se den.
Att gå nya vägar, som bara är mina, som bara jag vet är rätt.
Fast andra säger att dom är fel.

Du är naiv.

Att våga hoppa av.
Och hoppa på.

Att våga säga nej.
Och ja.

Att bara bära det som är mitt.
Sorgen. Ansvaret. Modet. Hoppet.
Och inte samla upp alla andras på vägen.

Livet pulserar inom mig.
Kväver mig.
Fyller mig.
Tvingar mig.

Konfronterar mig.
Hjälper mig.
Lyssnar på mig.

Och oavsett skavsår, tårar, skrik, smärta.
Är jag tacksam.

a mess of gorgeous chaos

drömmar, tankar om sådant jag inte kan skriva här

upptar min tid

idag

och andra dagar

intensivare ibland

oftast oftare

jag tittar på foton som trillar in och 

tycker jag är vackrare idag

än för tjugo år sedan

av så många olika anledningar

förlåtande

förstående

gillande

accepterande

man blir så mycket snällare mot sig själv

när man blir äldre

modigare också

för vill dom ha dej får dom visa att dom
tror på fantasi kan prata omkull en byråkrat
att dom törs slåss för sin sak
även när mörkret faller
att dom har närmare till kärlek än hat

att inte nöja sig
att veta sitt eget värde
och att släppa in endast de som
ska vara där

här

sånt blir viktigare
tydligare

att kriga för nånting
för dig
för mig

för hjärtat
för rösten inombords

och för Kärlek

blir det enda

Förändringarna

Jag åker iväg 45 min innan jag ska vara där.
Kommer på det ganska omgående och kör hem igen.
Undrar om det är för att svaren kallar på mig.
Jag får väl se sen, lite senare.

Det slår mig, att förändringarna har trätt in i deras liv, vars tillgänglighet och närvaro, varit en trygghet, självklarhet och nödvändighet, i mitt liv, det senaste halvåret-året.
Och jag reflekterar en stund över det.
Vad det betyder.
Och om jag ska låta det stå för något, eller bara låta det vara ett faktum.

Det finns inga tillfälligheter.

Hennes ord ekar i mitt huvud.
Kanske är det så.
Och just precis då, slår det mig, att förändringarna också trätt in i mitt liv, ungefär samtidigt.
Och det blir uppenbart på ett helt annat sätt.

Var min tid ska läggas, vart mitt fokus ska finnas och vad mitt hjärta ska slå för.

Och att allt finns kvar, fast i en annan form, i en annan tid.
Med förändringarna på vår sida, de som nu blir vårt nuet.

Och jag hyllar dom än en gång, de som kommer med magont och oro, men oftast lämnar med tacksamhet och övertygelse.

Jag gillar er, det gör jag.
Även om jag sätter upp väldigt höga hinder för er, och oftast låter er springa både två och tre varv.
Jag förstår att ni kanske blir arga på mig ibland.
Frustrerande.

Men fortsätt spring, fortsätt klättra över.
Fortsätt kämpa för mig.
Jag står med öppna armar till slut.

Det kommer vara värt det.
Vänta bara, ska ni få se.

När regnet kom

Precis innan jag ska gå, kommer regnet.
Och jag önskar jag kunde stanna kvar.

Det är något visst med regn, det där intensiva och starka.
Kraften.

Jag vill sitta i fönstret och bara följa det.
Höra det.
Men hinner inte.

Ute i trädgården ligger hela lekstugan ute på gräset.
Vi började rensa och slänga igår, jag och lillebror.
Jag svär inombords, eftersom allt blir blött, samtidigt som jag tycker om det.
Den jag är.
Att ha förmågan att kunna lämna röran och kaoset, där på gräset.

Att kunna släppa och inte låta det stressa mig.

Lika snabbt som regnet kom, lika snabbt försvinner det.
Så som det kan vara, både med naturen, och med oss människor.
Snabba vändningar.
Snabba förändringar.
Men vi är i och för sig en del i det stora, naturen slår det mig, så det är kanske inte så konstigt.
Att vi är lika.
Följer samma mönster.

Men när den där stormen kommer, helt oväntat, eller som på beställning, blir det lätt att man välts omkull.
Man har svårt att stå upprätt, och möta den.
Men, sen kan den överraskat gå över lika fort.
Fortare än vi väntat.
Och det var inte så illa som vi gjort upp det till.

Dimman skingrar sig och lugnet slår ro.
Och något nytt visar sig, där bortom.
En ny liten stig som vi inte sett tidigare, och solens nyväckta strålar lyser upp den.
Storm och regn behövs.
Är nödvändigt.
För att frö och själ ska kunna växa.

Var inte rädd för stormen, kaoset och oredan, viskar jag till mig själv.

Allt går över.
Allt är föränderligt.

Finn mod, stryka och tröst i det istället.

För det är precis som det ska vara.
Och jag vet om det.
Jag vet.

En cirkus av tacksamhet

Morgonen kom, och jag kände att jag ville landa här en stund.

Att jag behöver det.

Det är lite cirkus runtomkring nu.

Rolig cirkus.

Underbar cirkus.

Efterlängtad cirkus.

Men det är som om att jag behöver få utlopp för det djupa och melankoliska också, mitt bland allt det glada.

Så mycket faller på plats och händer just nu i mitt liv.

Så mycket som jag bett om, önskat och längtat efter.

Och jag är så innerligt tacksam.

Bortom ord.

Och vill förvalta det väl, förtroendet jag fått.

För jag tror att det bara är början.

På massa magiska saker.

Jag träffade en ny härlig människa igår som flera gånger påtalade hur vacker min energi var.

Hur jag strålade som människa och hade ett ljus av godhet runt mig.

Vad svarar man på det?

Mer än tack tack tack.

Oändligt tack.

Med rodnande kinder.

Och det är faktiskt lite så jag känner mig nu.

Lite så jag känner att livet är just nu.

Gott. Strålande. Vackert.

Men mitt i detta virrvarr finns längtan och drömmen kvar.

Efter bilden jag har i mitt huvud.

Så tydlig att jag kan se detaljerna och konturerna.

Efter känslan jag känner ibland och vill känna hela tiden.

Så stark att jag kan smaka den, leva mig in i den.

Vara den.

Samtidigt känner jag större tillit än nånsin till att allt kommer till en, tids nog.

Att drömmar slår in.

Om man bara tror tillräckligt mycket.

Och det gör jag.

Så egentligen är jag inte orolig.

Jag försöker koncentrera mig på att jag på något sätt hittat det som är MITT här i livet.

Det som jag ska göra, lära ut och den jag ska vara.

Jag lägger mitt fokus på det.

Att äntligen hamnat rätt.

Vara på rätt väg.

Och jag vilar i  övertygelsen, att om jag bara fortsätter på den vägen.

Kommer de andra drömmarna möta mig där.

Nånstans längre fram.

Snart.

Och så. Äntligen.

Min uppmärksamhet slits mellan många olika platser just nu.
Det nya jag startat och det gamla som finns kvar.

Balans.

Blandat med bubbel och spritt i kroppen.

Kanske kommer denna platsen få vila ett tag.
Kanske kommer den behövas mer än nånsin.
Mellan lagom-inlägg och powertankar.
Som präglar mitt nya.

Min baby.
Det som bara är mitt.
Som är så mycket jag.
Och som är en stolthet jag bär med mig hela livet.
Oavsett hur det går.
Hur det blir.

Kanske kommer längtan och behovet av innerligt uttryck att växa.
Kanske kommer det avta.
Jag vet inte.

Men jag har påbörjat en ny resa nu.
Den som är på riktigt.

Och första steget, det tog jag i går.

www.fancyfreeliving.se heter min baby och jag finns både där på adressen, och på instagram med samma namn.

Jag hoppas du vill gå vid min sida, på denna nya spännande väg.
Vi kan väl hålla varandra i händerna.
Och viska pepp i varandras öron.
Jag tror på dig nämligen.

Och äntligen, äntligen, tror jag också på mig själv.
Det var väl på tiden.

Tankar om det nya och det gamla

Jag har funderat mycket på denna platsen.

Och på om och hur jag ska driva den vidare.

Jag har alltid haft detta som ett ställe primärt för mig själv.

Jag har aldrig basunerat ut att den finns, några enstaka i min närhet vet om det, men de flesta inte.

Och det har varit precis så som jag vill ha det.

Jag är stundtals ganska personlig och kanske privat, här.

För jag har behövt ett sådant forum.

Och har aldrig haft några problem med att blotta mina svagheter eller tveksamheter.

Men nu, snart, kommer något nytt starta och ta vid.

Något jag drömt om länge ska snart ta sina första stapplande steg.

Och där kommer finnas utrymme för tankar där med. 

Men de kommer formuleras och väljas ut med mer eftertanke.

Allt kommer inte platsa där och allt ska inte få lov att vara där.

Men det kommer ändå vara färgat av mig och den jag är.

Formulerat i ett språk som är mitt.

Och jag tänker att det kommer bli lite kaka på kaka att behålla båda.

Men vi får se.

Det kommer visa sig vad jag ska göra.

Och med detta nya som planeras och som upptar mycket av mina tankar, har det inte funnits utrymme för så mycket annat.

Så idag ville jag mest bara säga det.
Att det finns roligheter inom mig och att jag är ganska stolt över att kunna lyfta fram dom, för mig själv och snart,
för er.

Note to self

Jag vaknar på morgonen och saker faller på plats direkt.
De som fick min panna i djupa veck kvällen innan.
Jag hör hennes ord fortfarande i mitt huvud.
Så många så jag vet inte vilka jag ska välja.

Men jag fokuserar på känslan.
Och på att inte fastna i spindelväven.
Den som hon blåste bort.

Tankar, undran och viljan att nå fram, tynger inte mina axlar mer.
Det finns ingen anledning.
Jag gör min grej och sen får de som vill vara med på den resan, visa sig.
De som ska vandra där med mig, kommer likt ett magnetfält, dras dit.

Nästan som ett samtal från verkligheten, blev jag påmind om att bubblan jag lever i nu, inte kommer vara för evigt.
Jag börjar bekanta mig med den tanken och känslan.
Att nånting annat väntar mig snart, på så många sätt.

Och jag välkomnar det, egentligen, det gör jag.
Men jag är lite rädd, jag skulle ljuga om jag sa något annat.
Och jag jobbar med känslan av att det är okej att vara rädd.


My whole life I´ve been telling myself "don't be afraid".
And it is only now that I´m realising how stupid that is. 
Don´t be afraid.

Like saying "don´t move out of the way when someone tries to punch you",
or "don´t flinch at the heat of a fire",
or "don´t blink". 
Don´t be human.

I´m afraid and you´re afraid and we´re all always going to be afraid, because that´s the point.
What I should be telling myself is "be afraid, but do it anyway".

Live anyway.


Det är så jag tänker nu.
Jag är inte rädd för rädslan.
Den finns där, som vilken känsla som helst.
Men jag försöker göra den till min vän.
För jag tror att det går.
Jag ger den inte hela mitt utrymme längre.
Jag låter den inte ta över.
Den får lov att finnas där tillsammans med alla andra känslor.

För det är precis vad den är.
En känsla.
Den är inte allsmäktig eller chef.
Den är inte i egen majoritet eller störst.

Den är b.a.r.a en känsla.
I högen av alla känslor.

Och nu är det hög tid att ställa den längst bak i ledet.
Bakom nyfikenheten, modet, kärleken och lusten.

Där solrosorna dansar, möts våra händer igen

Ta mig till platsen där luften är lätt.
Där lungorna fylls av liv med varje andetag,
och där ljuset får mina ögon att glittra.

Sätt dig mitt emot mig, och lyssna på vad jag har att säga.
Lyssna på min röst som darrar till ibland.
Av rädsla, men också av alla känslor som bultar innanför bröstet.

Innanför och utanpå.

Notera vad jag har på mig.
Jag vill att det du ser ska vara en återspegling av den jag är.
Hålen på mina jeans.
Som viskar om trasiga bitar inombords.
Jag vill att du ska se dom.
Förstå dom.
Och älska dom.
Se på tröjan jag bär.
Kanske är den lite sned eller urtvättad.
Det är inte så viktigt.
Och jag vill att du känner det också.
För jag är vacker ändå.

Håll min hand. 

Den som en gång låg i din.
Följ linjerna.
Förstå att dom berättar en historia.

Titta på spåren i mitt ansikte.
Som står för visdom och styrka.
Dom som visar att jag stundtals har kämpat.
Det har inte varit lätt.
Att komma hit.

Lyssna på orden jag säger.
Och de jag inte säger.
Och förstå att livet, kärleken och förändringar inte kommer i perfekta paket.
Med vackra snören.
Och sällan när man beställer dom.
Dom dyker upp bara.
På de mest besynnerliga ställen.
Jag vet.
Du vet.
Man måste vara tillräckligt vidsynt, tillräckligt modig.
För att förstå.

Hör på sången som spelas i bakgrunden.
Den som säger allt det där jag inte vågar säga.
För det finns sådant.
Även om jag blivit bättre.
Hjälp mig med det som är svårt.

Och när mina ord tagit slut.
Då gör jag allt detta för dig.
Jag kommer se vad som döljer sig i din blick.
Jag kommer förstå smärtan du bär på.
Rädslan.

Jag kommer hålla din hand.
Och finnas där.
Kanske jag ställer frågor.
Om jag får.

Jag kommer vara modig.
Jag har blivit det nu.

För rädslan tog plötsligt bara slut.
Den är förbrukad och har spelat ut sin rätt.
Kvar finns bara modet, nyfikenheten och längtan.

Så du.
Ta mig till platsen.
Där solrosorna dansar i vinden.
Där fåglarna flyger högt.
Och lyckan finns gömd i gräset.

Influensan

Våren har vaknat utanför fönstret.
Jag får små historier uppmålade för mig, verbalt eller genom bilder som får mig att längta.
Men jag är inte där.

Jag spenderar dagar, timmar, minuter,
Evigheter.
Under vita täcken på vita kuddar, då och då på besök i soffan, men konstant i influensans lite vimmelkantiga och diffusa tillstånd.
Betraktar verkligheten med ögon som inte riktigt kan fokusera.
Och drömmer om vad jag vill se när dom väl kommer kunna.

Jag tar mig igenom fyra säsonger av Downton Abbey och har svårt att koppla över till nutid de stunder jag måste.
Dagarna går in i varandra och det blir helg.
Ingen skillnad för mig.
Jag ber om hjälp från hon som kan prata med änglar.
Och får det.
I form av en omfamning som inte går att ta på och en gnista som sprakar till.

Inom mig grubblar frågan, om det finns något där på andra sidan, som gör att jag drar ut på mitt tillfrisknande.

Självklart inte, ingen vill väl vara sjuk.

Men jag vet inte, kanske har vi alla något, där framme, som vi är rädda för, som vi fasar.
Medvetet. Omedvetet.
Men förhoppningsvis har vi även något som lockar och drar.
Kallar på oss.

Jag försöker fokusera på det.

Och på insikten om att livets gåva aldrig lyser lika klar,
som när den är begränsad.

Struktur och självinsikt

Jag har en geisha som går vid min sida.

Hon går med en silverbricka och serverar hela dagarna.

Men hon vet inte riktigt vad det är hon serverar.

Och varför.

Sa kvinnan framför mig.

Hon pratar vidare, och min syster och min vän fnissar och biter sig i läppen för att inte skratta.

Träffsäkerheten.

Hon pratar om struktur.

Finns det i ditt liv?

Har det funnits?

Njae det har det nog inte.

Och detta har jag sett som en del av min charm, att vara lite hipp som happ, lite vi-tar-det-som-det-kommer. Tjohejsanhoppsan.

Jag har sett det som en styrka, ett flexibelt förhållandesätt till livet.

Men så slår det mig, så här någon dag efter vi pratat om det.

Kan bristen på struktur vara en anledning till att jag ibland känner att jag står och trampar vatten?

Och det blir så tydligt.

Att det nog är så.

Jag börjar förstå vikten av att sätta upp tidsramar, skriva punktlistor och ha deadlines.

Att planera, inte minst för mitt eget framtida välbefinnande.

Kanske är det dags att se över en del av sina egenskaper som liksom bara hängt med?

Som alla är en liten pusselbit i det som kallas personlighet, men som för den sakens skull inte behöver lyftas fram eller förstärkas. 

Kanske finns det fler bitar där som hade mått bra av att tonas ner?

För vet ni, även om jag ansett att min ostrukturerade sida varit en del av min oemotståndliga charm, är man väl inte sämre än att man kan ändra på sig?

Självinsikt kallas det, tror jag visst.

De kommer ständigt tillbaka till mig, orden och hur de får mig att känna

Du ska få lov

mina händers lov

och känna ruset

som du alltid drömt om.

Du ska få lov

mina läppars lov

och höra orden 

som du bara drömt om.

Jag vill va ett skär i ditt vatten

Jag vill va pilen i ditt hjärta

vill va din feberdröm om natten.

Du ska få lov

mina ögons lov

och jag ska se dig 

som du bara drömt om.

Du ska få lov

mina armars lov

och jag ska hålla dig

som du alltid drömt om.

Jag vill va ett skär i ditt vatten

Jag vill va pilen i ditt hjärta

vill va din feberdröm om natten.

Och när du tror att allt är över

när det du drömde om redan har hänt

och när du fått det du behöver

så ska jag ge dig allt det här igen.

Du ska få lov - Sofia Karlsson

Den där väntan och tiden som ska vara rätt

Jag tog en paus, en kort stund.

Från detta. 

Och annan offentlighet. 

Upplevde något annat, men i välbekant och tryggt sällskap. 

För att det var meningen så.
Men ändå, har jag bannat mig själv i det tysta.
Ni vet, när det är dragkamp inombords, och det är en själv som står på båda sidor och drar.
Konflikten.

Alla vägar och vägskäl, är unika och olika.
Och mina pågående år i detta jordeliv, lär mig acceptera det.
Jag lär mig så mycket nu, om mig själv.
Och har, på olika sätt, öppnat upp för fler sådana insikter under våren.
Sådana som kommer hjälpa mig att förstå.

Men kommer man nånsin helt och fullt förstå?
Jag vet inte.

Jag varvar djup och extensiella funderingar, med handfasta och konkreta saker.
Som formulärer från Skatteverket.
Jag håller på att registrera en enskild firma och i min lite blåögda naivitet trodde jag det skulle vara lätt som en plätt.
Men jag borde ju vetat bättre.
En uppsjö med frågor och krav har skickats till mig och jag försöker tålmodigt ta mig igenom dom.
Ni vet jag och manualer, listor och förberedelser...inte helt på samma våglängd.
Kanske just därför jag måste göra det.

Jag längtar efter att samtala med de som står mig nära, som förstår mig och känner mig.
Det finns nya sådana i mitt liv, som jag inte vet hur jag har kunnat leva utan.
Men det är så himla vackert att dom finns här nu.

Och nog är det väl så att de som kommer in i våra liv, har väntat på rätt tillfälle att göra det.
De som fortfarande står där och väntar, omedvetet, vet vi ingenting om.
Kanske står vi själv vid någons väg och stampar otåligt.
I det omedvetna.
Vem vet.

Men till dig som står där i skuggan, som jag ser men ändå inte kan nå.

Jag bjuder in dig nu. 

Till min energisfär.

Till att ansluta på min väg.
För jag tror att det ska vara så. 

Att du ska vandra där.
Jag vet inte vilken roll du kommer ha ännu.
Men jag vet att du ska finnas där, jag har sett det.

Så välkommen, rock my world.
Så lite eller mycket det nu är menat.

Kärlek, love, amore

Sorgerna i livet.
Som prövar oss och utmanar oss.
Jag ser dom hos andra, jag känner dom själv.
Hos andra ser jag styrkan som växer fram, och jag beundrar den.
Hos mig känns svagheten starkast.
Konstigt.

Oförmågan att se min egen styrka.
Den påtalas i olika sammanhang, av olika människor.
Men själv har jag aldrig känt den.

Det som brinner starkast inom mig, som jag ser och känner mest av allt. Är kärleken.
Styrkan den besitter.
Kraften.
Platsen den tar.
Nånstans långt där under.
Bubblar den över.

Min drivkraft.
Visar det sig.
Viktigare än något annat.
Och större än förståndet.

Och jag tänker nu när jag tagit klivet rakt ut i något jag inte har en aning om hur det fungerar, att det är kärleken, passionen och lusten som drivit på.

Jag är inte så mycket för att läsa instruktioner, att pricka av listor eller göra saker i rätt ordning.
Ibland straffar det sig.
Ibland lönar det sig.
I detta fallet finns den där rädslan för det förstnämnda.
Men hjärtat driver på och säger att det kommer bli bra ändå, till slut.
Oavsett.
Det finns ju många sätt man kan vinna på.
Många, långt utöver de konkreta.
Och kanske man måste vara lite ojämn i kanterna för att se det.

Jag väljer att följa hjärtat, och det i sig är kanske förenat med en viss styrka.
Slår det mig.
Men samtidigt, som oxe spökar det där behovet av trygghet.
Tryggheten och hjärtat hamnar i ständiga konflikter inom mig.
Och även om hjärtat alltid vinner till slut, kan vägen dit bli tålamodsprövande, lång och hård.
Allt för hård har det visat sig, i vissa avseenden.

Rädslan slår krokben på mig, osäkerheten viskar högt i örat och slår ner på farten.
Men det kan aldrig släcka det som brinner där inne, i själen och hjärtat.
Det kan försöka.
Men, aldrig kommer det vinna.

Så, stick with me.
Ibland tar det tid, ibland går det undan, men när väl första steget är taget.
Då är det det.
Och då vet jag att det är rätt.
För det var med hjärtat jag tog det.

Alltid hjärtat

Jag lyssnar på den där om fåglarna och tankarna flyr dit dom ändå gör så ofta.
Vissa dagar mer än andra.
Vissa stunder mer än andra.
Men ändå, alltid, dit.
Och den där saknaden.
Undran och längtan.

Hade en oerhört fin kväll med den där vännen jag inte brukar träffa.
Det visade sig att vi hade många gemensamma beröringspunkter, när vi började skrapa på ytan.
Och det är där under ytan jag vill befinna mig.
Med de som betyder något för mig.

Vi gick på ett annorlunda bokrelease party (eller vad vet jag, mitt första) med tydliga mingel instruktioner.
En föreläsning som lämnade små spår inom mig.
Om att vi är alldeles för hårda mot oss själva.
Inget nytt.
Men behöver sägas igen gissar jag.

Jag ägnar dagarna åt att planera, fixa, räkna, drömma, skriva, ändra, göra om...
En del saker i handling, andra i huvudet. Och hjärtat.
Alltid hjärtat.

Jag drömmer starkare om vita trägolv.
Och utforskar ny mark på min andliga resa.
Läskigt men spännande.

Det mesta är läskigt och spännande just nu.
Men också fullt av oändliga möjligheter.

Jag väljer att fokusera på dom tror jag.

Fear, to a great extent, is born of a story we tell ourselves,
and so I chose to tell myself a different story.
- Cheryl Strayed

Måndag, helt enkelt.

Det blir måndag.
Jag skulle egentligen iväg på min kurs.
Som jag längtat efter.

Men är istället hemma med krasslig lillebror.
Lyssnar på denna.
Och denna.
Dom passar min sinnesstämning idag.

Saknar.
Längtar.
Accepterar.

We only get one life
and it won't wait for me
we have to make it right
we have to try
to live our dreams

Tänder lampor och ljus i mängder.
Och dricker min morgondrink.
Pressat äpple med massa ingefära i.
Starkt så det brinner i halsen.
Men ack så nyttigt och gott, ändå.

Försöker jobba mellan mamma-ropen, kapitulerar då och då och sätter mig i soffan och tittar på Lego Chima med en liten arm runt min hals.

På onsdag ska jag på bokrelease party i Malmös högsta hus, jag läser på om författaren och boken och nuddar vid tanken att det finns en mening med att jag blev tillfrågad om att följa med.
Hon som jag egentligen inte alls brukar umgås med.
Det finns någonting där att finna, eller lära och jag väljer att se på de flesta möten på det viset.

Våren bär på mycket spännande och nytt.
Ändå flyttar sorgsenheten in hos mig, då och då.
Och kanske får det vara så bara.
Kanske det är sådan jag är, och inget att döma eller motarbeta.
Man behöver inte sträva efter att vara glad och positiv jämnt kanske.
Ibland måste man bara låta det vara, som det är.
Det finns något vackert i det också.

Idag får det helt enkelt vara okej med sorgsenheten inom mig.
Med ett bultande hjärta och den där längtan som tar över.
En mamma som mest sitter i soffan med ett litet huvud i sitt knä.
Och med snön som yr utomhus.
Det får vara okej så.

När någon annans ord är så mycket vackrare och klokare än ens egna, är det okej att låna dom

Jag började läsa lite ofokuserat och okoncentrerat, för att ganska snabbt förstå att dessa orden är mer än bara ord.
Jag började om och läste två, tre gånger till.

Denna mannen, Daniel Mendoza, som driver goodnewsmagazine, är galet inspirerande och jag önskar att ni alla vill följa honom, eller snarare tidningen, t.ex på Facebook för att läsa hans kloka tankar.
Att ni tittar in på hemsidan, stöttar genom att prenumerera eller bara fortsätter att sprida hans budskap och goda arbete.

Men tillbaka till orden här nedan....
Som målar upp kärleken på ett sådant vackert sätt att man önskar man själv skrivit dom.
De som träffar rakt i hjärtat hos oss som tror på det vackra, på kärleken och på magi.
Och på att allt det går att finna.

Följande ord är alltså inte mina, utan Daniel Mendoza, vill jag vara tydlig med att säga....


Att lära sig leva med "Tänk om?"

En man sa till mig att det var för honom svårt att förstå hur man kan träffa någon för en kort stund, några få timmar och se en mening i det mötet. Hur några timmar i en främlings sällskap kan förvandlas till saknad, till längtan och i viss mån till kärlek.

Han sa till mig att han hade svårt att förstå hur hon sedan kan gå i veckor, månader, kanske till och med år, och ha ett så starkt minne av mötet att hon skulle göra vad som helst för att få uppleva det igen.
"Tala om att bedra sig själv!" sa han till mig.
Jag lyssnade på orden. 
Lyssnade på vad han försökte övertyga mig om.

Min övertygelse är denna: Om du inte lever i nuet kan det vara svårt att förstå hur ett möte med en främling kan ha någon känslomässig betydelse. Jag är medveten om att så kan vara fallet.
Om du inte är en sökare och inte heller tror på kärleken, kommer du inte heller att förstå.
Om du måste följa en kalender där dagarna är fyllda med måsten, med förväntningar, med krav, med anpassning, med begränsningar... kan det vara svårt, nästintill omöjligt, att förstå.

Därför att du inte är där, i stunden. 
Du är konstant på väg någonstans.
Livet är för dig en rak sträcka med bestämda hållplatser där du går på och av. 
Du befinner dig i en dimma där alla ser in, men ingen ser ut.
Du är kanske lyckligt ovetandes om att du befinner dig där.

Du känner säkert igen ovanstående. Det är när du befinner dig i den som många verkar ha kloka råd att komma med om hur du tar dig ur. Men du är så långt in i dimman att du knappt hör deras meningslösa försök att nå dig.
Rädslan styr dig allt djupare in, och om inte den, så kommer definitivt omgivningen med sina oskrivna regler att göra det.
Du är fast.
Fångad.
Säg mig: När du läser detta, håller du andan? Lever du på ett andetag?

För mig är det mycket svårare att förstå hur två människor kan leva år under samma tak och inte känna varandra. Då menar jag på djupet.
Jag tror att de flesta hellre skulle tillbringa några få timmar med någon som verkar förstå, som ser en därför att den vill se och inte först och främst är ute efter att bli sedd, som ser en därför att den kanske själv har samma erfarenheter, som ser en därför att den kanske själv har samma längtan, som ser en därför att den kanske själv känner samma tomhet, än att leva ett liv med någon som aldrig har förstått en. Jag tror att många skulle vilja möta den som från början vet hur den ska älska en, utan att man behöver lära ut det.

Jag tror att många hellre skulle vilja möta den personen en kort stund, ett möte, än att gå år i tystnad och hoppas på att den man lever med, lär sig.

Mängden tid är inte avgörande.
Och kärlek är ingenting man kan planera in i en kalender.
Den kommer när den kommer. Och när den kommer han man följande alternativ att välja på: att vara i stunden och bejaka kärleken med allt vad den innebär, eller att lära sig leva med frågan: "Tänk om?"

//Daniel Mendoza

Åttans år

Mitt hjärtrum var vitt.
Helt vitt.
De som befann sig där var vitklädda och med ett vitt sken omkring sig.
Där fanns två personer.
En vuxen och ett barn.
Barnet var min minsta pojke som satt på en gunga som hängde från taket.
Hans blonda hår, som jag älskar att dra mina händer genom, flög i vinddraget från gungan.

Jag stod och betraktade rummet, mitt rum.
Känslan var varken varm eller kall.
Den bara var.

Jag gick vidare ut i trädgården och såg några enstaka liljekonvaljer.
Därefter lämnade jag huset och gick tillbaka över ängen, jag satte mig vid ett träd och lutade mig mot den kraftiga grunden.

Jag hade svårt för att återvända.
Min kropp reagerade och det kändes jobbigt.
Väl tillbaka, kom tårarna.
Först mjukt och sakta.
Sen nästan okontrollerat.

Och jag förstod varför.
Jag visste.

Idag känner jag mig lugn.
Jag jobbar en stund på morgonen med det som ska bli mitt.
Som redan är mitt.
Men min hemlighet, än så länge.
Nu finns det ingen återvändo och jag är galet peppad, stolt och förväntansfull.
Skiter nästan i om det kommer gå bra eller inte.
För mig är det vägen dit.
Hit.
Resan jag gjort och gör.
Det är den som bär mig och kommer bära mig vidare framåt.
Och den fyller upp hela mitt inre.

Jag gör ett försök att släppa de som inte ser den eller förstår den.
Och jag tar sats inombords för de som absolut inte kommer förstå den.

2015 är åttans år.
Åttan står för rättvisa.
Med andra ord är detta året då allt som inte varit rätt eller det som skavt eller känts fel, kommer falla på sin menade och riktiga plats.

Sista torsdagen i januari, jag omfamnar den med nybakta kanelbullar och kaffe.
Med blekrosa loppis-manschesterbyxor, denna i högtalaren och hjärtat fullt med hopp och ljus.
Things are gonna be okay.
Better than okay.

Live a little honey

Pinterest

På morgonen kör jag in till stan för att träffa henne, fina C.

I bilen lyssnar jag på musik från mobilen, just nu H.Hs Valborg på repris, så ofta jag bara kan.

Jag har fastnat för liveversionen från Ullevi i somras.
Konserten jag hade biljett till, men blev tvungen att sälja (fanfanfan).
Men det är en annan historia.

När jag lyssnat några gånger kommer de där lyckotårarna, som vissa låtar tar fram hos mig.

Och det slår mig, alla dessa självklara saker vi tar för givet.

Hörsel.

Syn.

Två ben, två armar.

Jag kände en sådan galen tacksamhet plötsligt över att faktiskt ha två friska öron som hör och som kan fånga upp tonerna som får min själ att sväva, dansa och tro på mirakel.

Om ni tänker efter.

Så himla stort.

När man ibland känner att livet går emot en, att allt bara känns blä, så har vi dessa till synes banala saker, som ju egentligen är hur stora som helst, att faktiskt vara tacksamma över.

Tänk på det.

Under frukosten med C, visar hon mig en video som väcker något inom mig, den påminner mig, och injicerar energi, hopp och lycka i mitt blod.

Jag ska visa den för er, sen, lite längre fram.

Och sen har vi ju fantastiska #officialdancefriday på instagram.

Hoppas ni inte missat det.

Några sekunders lyckoflimmer att se om och om igen, om man vill.
Varje fredag.
Fint fint.

Om vi bara stannar upp ibland, och tar ett steg ur vår egna bubbla och verklighet, ser vi ganska snabbt att livet kan vara hur underbart som helst.
Att våra problem inte behöver få oss att drunkna.

Och att vi inte behöver ta oss själva på så stort allvar.
Vi behöver inte bära all världens problem på våra axlar.

Inget är hugget i sten, livet tillåter oss att göra nya val.
Det räknar liksom med att vi gör det, till och med.

Allting är föränderligt.
Förändringar är meningen och dom är bra.

Det är ganska lätt att bli hög på den känslan.
Om vi bara tar det där steget.

Prova.

Livet börjar om varje dag.

Varje sekund.

För allt annat läggs ju bakom en hela tiden och det går inte att påverka det längre.

- Håkan Hellström

Att stå på perrongen

Jag har lagt fram, lagt tillbaka, övervägt, funderat.
Tagit för mycket, tryckt ihop, packat om, svurit.
Provat med en större ryggsäck, tagit två.
Men till slut förstått att jag måste hålla mig till den storleken jag har.
Och till den enda väska jag blivit given.

Har jag allting med mig?
Kommer jag sakna något?
Är kläderna bekväma jag valt att åka i?
Ni vet, sådana frågor.

Oro, undran, tvekan.
Tänk om.
Livets bromsklossar.

Benen skakar, hjärtat bultar.
Själen fladdrar av förväntan, handflatorna svettiga.
Det slår mig att jag inte vet vart tåget går.
Vilken är ändhållplatsen?
Jag måste inte veta, resonerar jag mig fram till.
Blir det fel väg, hoppar jag bara av och väntar på ett annat tåg.
Jag har en plats vid fönstret, så mycket vet jag.
I solen.
Det räcker så.

Jag står på perrongen och väntar, långt borta hör jag tåget komma.
Äntligen.
Väskan sitter tryggt på min rygg.
Inte för tung, inte för lätt.
Benen står nu stadigt på marken.
Blicken på spåret.
Solglasögonen på.

Jag blundar när ljudet närmar sig, håller hårt i min biljett, och öppnar ögonen just när tåget stannar.
Jag ler försiktigt och hör orden eka inom mig,

where to miss?

...the stars

Tear off the mask, your face is glorious

Jag läser andras ord och tankar om öppenhet och sårbarhet.
Om balans och den där avvägningen.
Vilka ord vi ska välja och hur mycket vi ska visa.

Jag står starkare och starkare.
Visar mer.
Jag skalar av mig masker och ömsar skinn.
För det är jag.
Sådan jag vill vara.
Sådan jag är.

Jag gör medvetna val inombords.
Och det är coolt att vara på väg.
Jag tycker om mig själv, så jäkla mycket.
Och är förlåtande för de bitar som fortfarande inte är hela.
Jo, jag snubblar.
Och ligger kvar en stund.
Men jag reser mig.
Jag gör det.

Jag dras till människor som blöder lite.
Som har en historia i blicken.
Och hjärtat i sina händer.
Som vågar visa kärnan och det innersta.
Som ser förbi det som syns med blotta ögat.
De som förstår ord som trasslar in sig i en osäkerhet och de som letar efter, och hör bakgrundsstämman i musiken.

De som brinner för nånting.
Gott.
Och som vill förändra.
De som vågar.

Vem är du som läser detta?
Vad tror du på?
Vad krigar du för?

Vet du hur vägen ser ut, den du vandrar på?
Har du valt den själv, eller går du bredvid någon annan, på deras väg?

Glöm aldrig bort att det är du som spelar huvudrollen i ditt eget liv.
Alltid du.

"Var och en är född med en stjärna, men tvivlet gör ibland sikten otydlig. Man viker av från vägen som stjärnan leder en på, faller istället in i omvärldens procession och glömmer bort sitt eget mål. Länge märker man ingen skillnad i vardagen, som alla andra vaknar man på morgonen och går till sängs på kvällen. Man går på samma gator och träffar samma slags människor, och det är bara spridda tankar och varierande idéer som skiljer dagarna från varandra i ens illusoriska sinne.

Men en dag kommer man fram till ett vägskäl där man blir stående som en turist utan att veta åt vilket håll man ska fortsätta. Man möter människor, läser böcker, lyssnar på föreläsare och söker ibland upp terapeuter för att få hjälp att hitta riktningen, att ta sig vidare från vägskälet.
Oftast kan detta hjälpa en att rädda sig undan trafiken mitt i korsningen, att ta sig ur den rådande situationen, men vet man inte själv vad man har för mål kan de inte visa en vilken väg man ska ta. Och snart blir man stående i ett nytt vägskäl där man måste söka hjälp på nytt.

Öppna ögonen och se på verkligheten, för det är där du först finner dina mål, dina drömmar. Sedan kan du börja leta efter vägar dit. Det finns inte bara en väg till varje mål. Tänk på att vägarna framträder av sig själva när du väl ser målen framför dig. Du kommer att kunna välja vilken väg du ska gå till varje mål. 
Världen är gjord för dem som skapar drömmar, inte för dem som bekymrar sig för vägarna."

 - I det sista regnet, Janesh Vaidya.

Ibland är det vackrare utan ord

Min största utmaning just nu är att lära mig andas djupa andetag.
Att låta livets skeende få ta sin tid.
Jag är för ivrig, och snubblar alldeles för många gånger.
Just därför.

Rädd för att förlora.
Något fint.
Samtidigt som jag vet, att jag förlorar inte det som är menat att finnas där.
Jag får påminna mig hela tiden.
När min längtan tar överhand.

Jag lyssnar så högt att tonerna flyttar in i min själ,
på denna.
Blundar och är där, i en mäktigt utsmyckad sal nånstans, där ett främmande språk talas omkring mig.
Kanske ett konserthus, eller en opera.
Och det är ett sådant där ögonblick som man tänker att dör jag nu, gör jag det lycklig.
Jag har en vacker klänning på mig, mina läppar är mörkröda och håret uppsatt med massa små hårnålar.
Mjuka tårar rullar på kinderna och klockans tickande har upphört.

Jag är där.
Men ändå inte.
För själen försvinner bort när jag lyssnar, till en annan dimension av livet.

Påminn mig 2015, att det är det här jag ska känna.
Inte hela tiden.
Men jag ska känna det.

Vinden som tar tag i mig

Jag tar på mig de varmaste kläderna och går ut i stormen.
En måndag morgon när de flesta kört till sina jobb och skolor, är det bara jag och ensamheten ute.
Men det är fint.
Och uppfriskande.

Jag tycker om nya veckor.
Omstarter.

Tankarna vandrar dit dom ofta gör.
Och jag tänker på att jag många gånger säger för mycket,
när jag inte borde.
När jag borde låta tystnaden göra sitt.
Och tiden.
Och att jag i andra situationer inte säger tillräckligt.

Den där balansen som är så svår.
Och kontrollen.
Över hjärtats röst.

Idag börjar våren på riktigt känns det som.
Inte årstiden våren, utan mer terminen våren.
Och nog fasen ska det hända saker nu.
Våren är alltid lättare.
Det är min tid.

Jag tar en varm dusch och sen en kopp kaffe.
Strukturerar upp vad jag behöver göra.
Vid lunchtid ska jag till kvinnan med de magiska händerna,
hon som får min själ att fladdra.

Måndagen börjar fint helt enkelt.

Att andas samma luft som någon annan

Rutinlivet drog igång och jag hängde inte alls med.

Jag kunde inte somna igår kväll och under natten vaknade lillebror tre gånger och kallade på mig, vilket är ovanligt.

När klockan ringde halv sju fanns det inte en endaste muskel i min kropp som fungerade.

Jag var på väg att sjukanmäla båda barnen, bara för att få sova nån timme till.

Men så klart gjorde jag inte det.

Men oj. Det var nära.

Givetvis missade båda skolbussen och jag fick skjutsa dom till deras respektive skolor.

I pyjamas, stor mössa och kappa som dolde det mesta av mig.

Dagen gick sedan i någon sorts dvala.

Till hälften här och till hälften någon annanstans.

En fin C kom med värme och ljus och sken upp eftermiddagen.

Kärleken har kommit in i hennes liv och jag är så glad för hennes skull.

Och sög åt mig av hennes glöd.

Imorgon ska hon ha födelsdagsfest och jag har lyckan att få bevittna den själv.

Kärleken. 

Fint så.

Jag börjar strukturera upp våren inom mig.

Tar beslut som kommer bli bra.

Och skickar iväg små drömmar och frågor till de som kan hjälpa mig med svaren.

Jag tänker på hur fel det kan bli med ord ibland.

Jag älskar att skriva, och att läsa.

Älskar det magiska i ord.

Kraften och innebörden och det som går att läsa mellan raderna.

Men det kan lika ofta bli fel.

När det man skriver mellan raderna inte når fram.

Där tonläget försvinner och värmen inte kommer längre än till knapptrycken.

Då saknar jag den mänskliga konversationen.

Den har försvunnit lite idag.

Det är alldeles för enkelt att skicka iväg ett sms eller ett mail.

Och man slipper bli konfronterad eller ifrågasatt, där och då.

Men man missar också känslan och det som går att läsa i någons ögon.

Eller i rösten.

Jag saknar det.

Och tänker att det ju lika mycket är jag som kan bli bättre på det.

Så klart.

Minns ni det här?

Precis lika underbart och viktigt.

Skrivna ord på ett papper.

Old-school.

Jag ska försöka tänka på det tror jag.

Att inte fega ur och välja den enkla eller snabba vägen.

Utan försöka prioritera det mänskliga mötet.

Jag snubblade på denna artikel innan idag.

Hur många gör så?

Läs den, ta de där minuterna och faktiskt. läs. den.

Och fundera.

Lyssnar du? Hinner du? Prioriterar du?

Och igen. 

L.y.s.s.n.a.r  d.u?

Prioritera relationer med människor.

Välj att vara en god vän, älskande, förälder.

Tiden går hörni.

Och det är den där fikan en tisdagseftermiddag vid köksbordet, då viktigheter och oviktigheter avhandlas, det är den som kommer leva kvar i minnet och hjärtat.

Inte stunden då du skrev mailet eller smset med endast den nödvändigaste infon. 

Och därför missade just den där fikan.

En helt vanlig tisdagseftermiddag.

Den mikrostunden är redan borta, samma stund du lämnat den.

Att skapa minnen. 

Hjärtminnen. 

Det ska stå på min agenda för 2015.

It wasn´t over. It still isn´t over

Så börjar allting om.

Samtidigt som det fortsätter. 

Från en dag till en annan. 

Räknar vi igen från ett.

Halva dagen har nästan gått när jag vaknar.
Med trolltrassel i håret. 

Resten av dagen spenderas med tunt tyg runt kroppen, håret på ända och nyårsklänningen fortfarande liggandes på toalettgolvet. 

Lillebror avslutade året med att kräka, precis där han absolut inte skulle. 

Ett abrupt slut som gjorde att klänning och annat hamnade på golvet, i all hast. 

Livet. 

Jag tittar på The Notebook och önskar jag kunde se båtscenen i regnet om och om igen. 

Why didn't you write me?

Jag är en obotlig romantiker, jag vet. 

Men åh, livet blir så mycket vackrare då. 

Om man tror på magi och stjärnstoft. 

På att saker och händelser står skrivna i stjärnorna och att orden blir läsbara för oss, precis vid rätt tidpunkt. 

Allting börjar om, från en dag till en annan.
Bara så där.

Och denna gången är vi mer synkade, jag och stjärnorna. 

Ur en av mina absoluta favoritböcker läser jag; 

"Ibland missar vi de stora möjligheterna i livet trots att de går förbi alldeles utanför dörren. Önskedrömmen man väntar på kretsar oftast några varv i ens liv innan den försvinner, men om man råkar blinka när man har den mitt för ögonen bleknar den bort ur synfältet. Och drömmen blir avlägsen igen, och väntan förlängs."
- I det sista regnet. Janesh Vaidya

Men denna gången tänker jag inte blunda eller blinka. 

Denna gången står jag med vidöppna ögon och ser det vackra komma.
Och jag tar emot det med mjuka händer.
Varligt och försiktigt.
Med handflator som väntat länge och ett hjärta som förstår.

Förstår varför det tog tid.
Förstår varför jag inte såg det innan.
Varför jag blinkade.
Tidpunkten var inte rätt.
Ögonblicket var inte rätt.

Men nu.
Nu.

Oj.