Come what May

Helgen gav ett andrum.
För tankar och känslor.
Jag har gått som i dvala och bara gjort det nödvändigaste.
På fingret har jag burit på ringen med orden; Come what May.

Dom ger mig nån sorts styrka.
Och får mig att slappna av och släppa allt.
Oro, skuld, rädsla.

Come what May

Universum och livet får väl kasta all skit på mig nu.
Kanske jag behöver det.
Kanske det är så det måste vara.
För att nånting annat ska kunna växa fram.

Men orden står också för nån sorts grundstabilitet.
Att oavsett vad som försöker blåsa omkull mig, står jag stadigt i mig själv.
Som mig själv.
Med mina lärdomar, misstag, framgångar och nederlag, i min osynliga ryggsäck.
Dom blandas med vetskapen om att jag älskar mig själv, att jag är stolt över mig själv.
Oavsett vad.
Alltid.

Livet går inte att göra ogjort.
Och förhoppningsvis kommer man vid livets slut, inte vilja ha levt på något annat sätt.

Come what May

Det handlar så mycket om hur man väljer att se på det som livet serverar.
Jag var på en föreläsning för några månader sedan, där en bok inhandlades med bl. a dessa ord;

"Den situation eller omständighet som vi upplever, skapar en reaktion eller känsla.
MEN något som vi missar är att en tanke ALLTID förekommer den reaktionen eller känslan. 
Och det är just tanken om situationen som skapar reaktionen och inte omständigheten i sig självt.

Det är din tanke om omständigheten som skapar dina känslor eftersom situationen i sig inte kan skicka ut signaler till din kropp för att få dig att reagera eller känna på ett visst sätt."
- Tomas Lydal

Sanningen i de orden påminner jag mig själv om många gånger om dagen.
Det finns inga kriser eller tragedier om vi inte väljer att tänka att dom är just det.
Jag finner styrka i den insikten.

Och i att livet inte tar slut.
Naturen dör inte ut.
Jorden slutar inte att snurra.
Skratten upphör inte.
Och att kärleken finns överallt.