Att göra en high-five till sig själv med skräckblandad förtjusning

Jag kommer hem från jobbet med blandade känslor.
Nu har jag tagit steget jag funderat på så länge.
Velat fram och tillbaka.
Inte vågat.
Inte vetat.

Och vet fortfarande inte.
Om det är rätt.
Om det blir bra.
Om jag kommer ångra mig.

Men.
Det där med att hoppa.
Även om det bara är från det nedersta trappsteget, denna gången.
Kanske ger det mig mersmak.
Kanske ger det mig mod.
Och nya insikter.
Det är alla fall tanken och avsikten.

Lappen om tjänstledighet är påskriven av min chef och ivägskickad.
Nu återstår den jobbiga biten att berätta för mina kollegor, som alla går på knäna redan.
Inte för att jag är oersättlig på något sätt.
Men ändå.
Helst vill jag ju att dom ska förstå.
Förstå mig och det som händer och det som känns inombords.
Och kanske dom kommer göra det.
Kanske inte.
Men oavsett ska jag försöka att bara låta det passera.

För min resa är min.
Och mina känslor är mina.
Alla behöver inte förstå.
Och dömande om rätt eller fel, står över mig.
Jag vet bättre än så.
Så istället för att be om ursäkt ska jag bara säga till mig själv, om och om igen.
Fy tusan vad du är bra!
För du gjorde det.

Till slut.