Föränderliga underbara liv

Jag sitter ute, och låter vinden svalka mig.
Det är sommar idag.
Fint så.

Dagarna på jobbet har blivit längre nu.
Nästan som dom var innan.
Innan det där hände.
Som välte omkull mig.

Jag är på väg därifrån.
Jag vet ju om det.
Och jag landar i det.
Idag kom insikten över mig att jag har skuldbelagt mig själv och ibland önskat att jag var smartare, annorlunda eller bättre.
Mått dåligt över att vara otillräcklig.
Som att jobbet är rätt och jag fel.
Som om att det ens skulle finnas ett rätt eller fel.

När jag satt där på min snurrstol och pratade med en kollega, slog det mig, att jag är alldeles för fladdrig och spontan.
Jag vill kunna sitta barfota.
När jag känner för det.
Jag vill skratta rakt ut, och tänka högt ibland.
Ha håret tovigt och tufsigt och nagellacket avskavt.

Och när jag kom på det, blev jag bara så glad.
Över att jag är sådan.
Som vill allt det där.
För jag gillar att vara sådan.
Det är inget fel på mig.

Och det är inget konstigt att man ändrar sig.
Att man inte vill samma sak idag som man ville igår.
Kanske jag ville ha ett sådant här jobb för länge sedan.
Men inte längre.
Och det är okej.

Och kanske jag inte vill sitta barfota eller ha rufsigt hår.
I morgon.
Då är det också okej.

Det finns inget rakt och enkelt svar på frågan "vad jag vill bli när jag blir stor".
Eller på den stora livsuppgiften "att hitta sig själv".

För svaret är föränderligt.
Precis som du och jag.
Den jag var igår är jag inte längre idag.
Kanske.
Eller så är jag det.
Då funkar det med.

Och den insikten kändes ganska skön.
Befriande.
Frågorna kändes plötsligt inte så stora och livsavgörande.
För man får lov att ändra sig.
Det finns inga rätt eller fel.
Inget korrekt facit.
Allt är möjligt och inget är omöjligt.
Och det är aldrig försent att drömma nya drömmar.
Aldrig försent att börja om.

Så känn efter, våga öppna upp hjärtat.
Lyssna.

Och sen, följ.