I'm glad I didn´t die before I met you

Jag satt i kvällssolen igår och pratade med en gammal vän om hur vi mer och mer kryper ur vårt skal.
Hur vi år efter år blir mer dom vi är.
Och hur jäkla skönt det är.
Den där känslan.
Av att vara sig själv.
Det var en fin kväll, vi pratar inte så ofta på det viset, hon och jag.
Och det känns ibland ovant.
Men just därför, är det extra vackert när vi gör det.

Sen finns det de personer som kommer in i ens liv och där sådana samtal finner sig naturliga direkt.
Som om det är våra själar som pratar med varandra och våra fysiska jag bara förmedlar orden.
Förstår ni?
Och när det händer vet man att man är lyckligt lottad och att man ska vårda det ömt.

Jag har haft förmånen att få några sådana nya vänner i mitt liv de senaste åren.
De där som förändrar och förgyller.
Särskilt en av dom har en speciell plats i mitt hjärta.
Och jag är för evigt tacksam för det.
Idag tänker jag lite extra på dig och hoppas ballonger, skratt och värme fyller din dag.
Jag saknar dig, och medans jag skriver dessa rader lyssnar på låten som alltid gör mig glad. This is for you.

Snart ska jag och barnen packa väskan och åka till Falsterbo.
Där sover vi i våningsängen hos mamma och badar så länge det går.
Imorgon ska det visst regna.
Halleluja.

Sista söndagen i juli

Jag genomlider dagarna, känns det som stundtals, när värmen liksom äter upp mig.

Tålamod är en egenskap som i princip är obefintlig i denna hettan.

Men tyvärr något som hade behövts, i stora doser, med sommarlovslediga barn.

Jag fyller bilen med barn, mat och handdukar och åker och badar.

Står i havet och ser mina pojkar dyka och tjuta av lycka.

De där detaljerna.

Och jag försöker inte tänka på att värmen suger all min energi.

På kvällen kyler jag ner mig med långa duschar, tar på mig min svala kimono från Lovewarriors, som jag för övrigt ä.l.s.k.a.r.

Jag gör upp planer i mitt huvud, för hösten, för huset och för livet.

Det är fint med drömmar.

Så länge dom inte kopplar bort en från verkligheten.

Den där balansen igen.

Jag drunknar bland allt det vackra på Pinterest.

Vilken plats det är.

Hittar massa inspiration till saker och förändringar.

Själslig, fysisk, ytlig, innerlig.

Längtar efter att förändra runtomkring mig.

Ytligt denna gången.

Drömmer om det där gamla huset jag en gång ska äga.

Och hur jag ska fylla det med själ, liv och vackerhet.

Då och då, när tiden finns och schema synkas, tar jag kvällspromenader med min underbara vän, som till råge på allt är min granne också. 

Att prata om litet och stort, kramas och skratta. 

Det kommer man långt på.

Sist vi var ute och promenerade, gick mina skor sönder och jag fick låna en av hennes.

Där gick vi, med varsin sko på den ena foten och den andra barfota.

De där detaljerna igen.

Och en liten lycka förresten.

Att upptäcka att ett av mina absoluta favoritband, från Australien dessutom (som är lite av mitt favoritland), ska spela i Köpenhamn i November. 

Lyckorus.

Jag säger det igen, hösten, du är så välkommen.

När det väl är dags.

En dag ska jag dö, men alla andra ska jag leva

Det står lite still här.

Som om även denna plats tagit sommarlov.

Men ibland blir det så, att orden blir det sekundära.

Istället samlar jag på bilder.

Från denna vackra sommar.

Som på något sätt blir ett avtramp.

Till något nytt.

Sommaren kommer skölja över i en höst som jag redan längtar efter.
Mest för att den står för mod, drömmar och utveckling.
Därför välkomnar jag den, när den väl kommer.

Men här och nu först.
Och tropisk hetta och varma vatten som till och med jag badar i.
Jag övar mig på att fånga de små detaljerna.
Att vara i stunden.
Främst med barnen, men också annars.
Att insupa allt omkring mig, allt det som är "mitt".
Att inte längta eller drömma för mycket.
På det där destruktiva sättet.
Så jag fastnar.
Utan att vara nöjd.
Vara nöjd, men ändå jobba och sträva framåt.
Svår balans i hjärnan, gränsen.
Men ack så viktig.

Visst är det konstigt att all klokhet liksom hålls inne tills man passerar en viss ålder.
Och sen när den väl kommer, sköljer den över en och så mycket faller på plats.
Man förstår saker och känner saker.
Inte alltid smärtfritt.
Tvärtom, ibland gör det ont.
Men ändå, det är på den vägen man måste gå.
Bland törnar, dalar, mörker.

För ni vet väl vad man säger, i sprickan som uppstår, kommer ljuset igenom.

 

Believer

Jag spenderar kvällarna utomhus.
Följer solens nedgång bakom huset framför oss.
Jag lyssnar på vindspelet och läser böcker som väcker de stora frågorna inom mig. 
Svaren uteblir, men jag tänker att så kanske det ska vara.

Det är inte svar jag ska leta efter.
Det är de rätta frågorna.
Den insikten har kommit till mig under våren och sommaren.
Jag har lagt så mycket energi på att hitta svar.
Men hur ska man kunna hitta svar om man inte är helt säker på hur frågorna låter?

Jag har känt mig otålig och ledsen över saker som inte gått min väg.
Det som jag har trott var mitt svar och min väg.
Min sanning.
Men så kommer jag på, att genom att redan tro mig veta svaret och fokusera på bara det, utesluter jag alla andra vägar och lösningar.
All annan gudomlighet som kanske till och med skulle bli ännu bättre.

Därför ska jag fokusera mer på känslan.
Hur jag vill må och känna, och sen hitta frågorna som kan leda mig dit.
Jag ska med en öm hand skicka ut dom till universum.
Och jag ska lita på att jag får tillbaka i mångfald av just det som kommer göra mig hel.

Vad än det må vara.

Jag längtar efter dig

Livet är ganska fint just nu.
Så mycket faller på plats inom mig och runt om mig.
Universum öppnar upp och ger av allt det fina,
men håller också tillbaka på det jag drömmer om mest.
Men det är okej.
Det är som det ska vara och istället för att avta växer känslan sig bara starkare.

I sinom tid, viskar änglarna.

Och jag andas mig igenom den insikten, ganska lugn i själen.

Det är fredag och sommaren bestämde sig för att komma till oss idag.
Tacksamt har jag suttit ute i kvällssolen med en öl i handen och tittat på barn som leker överallt.
I vår trädgård och på gården utanför.
Barnskratt och skitiga barnfötter är något av det finaste med sommaren.
Tillsammans med så mycket annat så klart.
Sommaren tar fram det fina i oss alla.

I morgon ska vi fira en 40-årig vän hela dagen.
Och jag har landat i känslan att själv vara 40 år.
Åren då det var viktigt att behaga alla andra är över.
Då andras lycka och känslor räknades mer än mina.
Nu är det jag som är viktigast.
Och att be om ursäkt för den jag är, finns inte längre som ett alternativ.
Det är lite power i den känslan.

En vecka kvar till semester.
Jag kommer räkna dagarna.
Räkna dagarna det är kvar till jag, bara kan få lov att vara,
Jag.