En lördag i juni

Lördagen går i mjukt tempo.
Jag vaknar och undrar om sommaren nånsin ska komma på riktigt.
Egentligen är det okej att den dröjer eftersom jag jobbar två veckor till.
Men ändå.
Jag längtar efter varm asfalt och ljumma morgnar.

Jag åker och shoppar med min syster, vi pratar om sånt som är viktigt och jag känner tacksamhet över att ha henne i mitt liv. Det är inte alltid lätt och smärtfritt mellan oss, men hon finns där, och jag finns här, och jag ska försöka bli bättre på att uppskatta det.
I oktober åker vi till Palma tillsammans.
Vilket är ganska stort.
Jag tror att vi båda två både längtar och fasar.

När jag kommer hem fixas det lite, ny lampa och nya vimplar.
Lycka i själen och harmoni i hjärtat.
Jag lyssnar på Julia Stone och tror att jag hittat något jag aldrig kommer tröttna på.
Hennes röst ristar små märke inom mig, märke jag aldrig vill få bort.

När timmarna går över till kväll kommer plötsligt solen.
Och stillheten.
Jag ligger utomhus och läser boken jag är helt förlorad i.
I det sista regnet - Janesh Vaidya.
Klokheterna och lärdomarna får mig att vilja minnas varenda ord.
Jag viker sidorna med de vackraste visdomarna, men inser att det blir svårt.
Plötsligt har nästan varenda sida ett vikt blad längst ner.
Jag kan så varmt rekommendera denna bok.

Medan husets pojkar skriker och hojtar till VM tar jag ett bad.
Och kryper sedan in i denna.
Jag älskar dess doft, doften den hade när den kom till mig.
Och jag älskar kvinnan som bär den på bilden.
Jag hoppas att jag kommer åldras lika vackert.

När nästa match snart börjar kryper jag ner mellan linnelakan, drömmar och förhoppningar.
Jag kryper ner med min bok och tar med mig tilliten, tålamodet och tacksamheten.
De tre T:na som hon, min vackra ängla vän, måste påminna mig om, lite för ofta.

En lördag har passerat, och i morgon ska jag få besök av ännu en vacker själ.
Min fina vän Kattarina kommer till mig, ni vet hon som är starkare och modigare än någon annan jag känner.
Och jag ska krama henne så hårt och så länge jag bara kan.

Att göra en high-five till sig själv med skräckblandad förtjusning

Jag kommer hem från jobbet med blandade känslor.
Nu har jag tagit steget jag funderat på så länge.
Velat fram och tillbaka.
Inte vågat.
Inte vetat.

Och vet fortfarande inte.
Om det är rätt.
Om det blir bra.
Om jag kommer ångra mig.

Men.
Det där med att hoppa.
Även om det bara är från det nedersta trappsteget, denna gången.
Kanske ger det mig mersmak.
Kanske ger det mig mod.
Och nya insikter.
Det är alla fall tanken och avsikten.

Lappen om tjänstledighet är påskriven av min chef och ivägskickad.
Nu återstår den jobbiga biten att berätta för mina kollegor, som alla går på knäna redan.
Inte för att jag är oersättlig på något sätt.
Men ändå.
Helst vill jag ju att dom ska förstå.
Förstå mig och det som händer och det som känns inombords.
Och kanske dom kommer göra det.
Kanske inte.
Men oavsett ska jag försöka att bara låta det passera.

För min resa är min.
Och mina känslor är mina.
Alla behöver inte förstå.
Och dömande om rätt eller fel, står över mig.
Jag vet bättre än så.
Så istället för att be om ursäkt ska jag bara säga till mig själv, om och om igen.
Fy tusan vad du är bra!
För du gjorde det.

Till slut.

När mina ord inte finns och andras är så vackra

"I sann kärlek finns inga regler, krav, förväntningar eller bindningar. Sådana världsliga villkor snärjer kärleken och gör ofta att känslan som blir kvar i hjärtat är besvikelse.
Kärlek är den mest naturliga känsla som finns, men den gör livet besvärligt eftersom de villkor som är förknippade med den besudlar den sanna kärleken och begränsar hjärtats möjligheter att växa sig starkt av den gudomliga känslan.

..."Alla har förmågan att flyga över jorden och se den ur ett vidare perspektiv. 
Men alla bindningar tynger, så de flesta går bara omkring och pickar på marken som höns trots att de har vingar och kan flyga. 
Tänk på att själen är en resenär som bor i en människokropp med ett underbart hjärta för att kunna uppleva livet i denna världen. 
Låt sinnet lyfta på den villkorslösa kärlekens vingar, låt ögonen se skönheten i varje ting, låt hjärtat uppleva den sanna kärlekens kraft. Känn livet i nuet genom de enkla tingen omkring, och lev i hjärtat av glädjen det innebär att skapa villkorslös kärlek här i livet. 
Då vaknar hjärtat som nyfött varje morgon och lever i varje stund med en och samma anda, kärlekens anda. 
Den gör varje dag ny, den gör att ditt liv blir annorlunda än andras liv här i världen."

- Janesh Vaidya
I det sista regnet

Föränderliga underbara liv

Jag sitter ute, och låter vinden svalka mig.
Det är sommar idag.
Fint så.

Dagarna på jobbet har blivit längre nu.
Nästan som dom var innan.
Innan det där hände.
Som välte omkull mig.

Jag är på väg därifrån.
Jag vet ju om det.
Och jag landar i det.
Idag kom insikten över mig att jag har skuldbelagt mig själv och ibland önskat att jag var smartare, annorlunda eller bättre.
Mått dåligt över att vara otillräcklig.
Som att jobbet är rätt och jag fel.
Som om att det ens skulle finnas ett rätt eller fel.

När jag satt där på min snurrstol och pratade med en kollega, slog det mig, att jag är alldeles för fladdrig och spontan.
Jag vill kunna sitta barfota.
När jag känner för det.
Jag vill skratta rakt ut, och tänka högt ibland.
Ha håret tovigt och tufsigt och nagellacket avskavt.

Och när jag kom på det, blev jag bara så glad.
Över att jag är sådan.
Som vill allt det där.
För jag gillar att vara sådan.
Det är inget fel på mig.

Och det är inget konstigt att man ändrar sig.
Att man inte vill samma sak idag som man ville igår.
Kanske jag ville ha ett sådant här jobb för länge sedan.
Men inte längre.
Och det är okej.

Och kanske jag inte vill sitta barfota eller ha rufsigt hår.
I morgon.
Då är det också okej.

Det finns inget rakt och enkelt svar på frågan "vad jag vill bli när jag blir stor".
Eller på den stora livsuppgiften "att hitta sig själv".

För svaret är föränderligt.
Precis som du och jag.
Den jag var igår är jag inte längre idag.
Kanske.
Eller så är jag det.
Då funkar det med.

Och den insikten kändes ganska skön.
Befriande.
Frågorna kändes plötsligt inte så stora och livsavgörande.
För man får lov att ändra sig.
Det finns inga rätt eller fel.
Inget korrekt facit.
Allt är möjligt och inget är omöjligt.
Och det är aldrig försent att drömma nya drömmar.
Aldrig försent att börja om.

Så känn efter, våga öppna upp hjärtat.
Lyssna.

Och sen, följ.

Hur kan jag förklara?

Hur förklarar man känslan av att vara ett?
Med själen och hjärtat och kanske, till och med hjärnan.
Av att känna sig som hemma bland 8 främlingar.
Och med dom, snegla på vägar jag aldrig vandrat på innan.

Att lämna över kontrollen till någon annan.
Och bara låta sig ledas.
Att inte veta när förmiddagen går över till eftermiddag.
Och känna sig okej med det.

Att kisa mot solen på en yogamatta,
och se hästar gå förbi medans jag sträcker mina armar mot himlen.
Där är min ängel.
Ovan, bredvid och runt mig.
Hon håller mig varsamt och viskar att, här hör du hemma.

Bland lugnet, godheten och bland de som vill nånting mer, nånting vackrare.
Bland de som förstår vinsten med att släppa taget om det oväsentliga.
Bland de som ser det fina i att bara andas och, tro.
Tro på att allt är möjligt och att allt är tillåtet.

Hur kan jag förklara?

Hur det känns att öppna upp mitt hjärta, sårbarheten i det, och känna att det blir mottaget med kärlek.
Och hur en lång omfamning från hon jag träffade bara för någon dag sedan, känns som om den alltid funnits där.

Och sångerna, omgivningarna, vinden.
Ögonblicken.
Gemenskapen, tryggheten, insikterna.
Tankarna.
Utmaningarna, rädslan, modet.
Lyckan.
Tilliten, tålamodet, tystnaden.
Tacksamheten.

Nånting hände dessa dagar.
Med min ödmjukhet och min beslutsamhet.
Mänskligheten är vacker, om vi bara vågar se.
Om vi bara vågar riva muren och låta ljuset komma in.

Se varandra i ögonen, rör vid varandra, lyft varandra.
Kärleken finns här överallt.
Våga fråga efter den.
Och, när den kommer.
Släpp in den.

Namasté


P.s. Jag åkte på yogaretreat med http://www.myspirityogamalmo.se, till vackra Österlen. Malin och Ina är små sändebudsänglar som tar er varsamt i handen och leder er framåt och inåt, med värme, skratt och fantastisk mat.
Jag skulle åka imorgon igen....