måndag 29 september 2014

Tårar, mod och en vacker solros

Jag är tom.
Och fylld till bredden. 
Känslornas motsatser blir svåra att hantera stundtals. 
Kontraster. 

Jag lyssnar på Hindi Zahra och bär på en vacker hemlighet i hjärtat. 
Inslagen i sorgeband. 
Jag faller hejdlöst, men på två olika sätt.
Och mitt i allt är jag mer rakryggad än jag någonsin varit. 
Mer säker.
Och mer övertygad. 

Var kräsen med ditt liv.
Var det en klok vän som sa till mig för ett tag sedan. 
Ord som fastnat. 

Och nu, jag vet vad jag vill.
Vad jag vill ha. 
Och har äntligen insett att jag faktiskt kan nå dit. 
Att jag kan få det. 
Och är värd det. 
För världen ligger öppen framför mig och den vill mig väl. 

Och det komplicerade, udda och utmanande ter sig plötsligt som det vackraste som finns. 
Lite som en solros.
På en vacker grön äng.


onsdag 24 september 2014

Nu

Mjuk.
Och tacksam.
Inombords.

Hoppfull.
Tillitsfull.
I hjärtat.

Säker.
Säker.
Säker.
I hjärnan.

Allt. kommer. bli. så. himla. bra.
Jag vet det nu.

Tack.


måndag 22 september 2014

Skörstark

Jag var hos underbara Malin igår.
Hon som även gav mig de där fantastiska dagarna i våras.
Vi skrattade åt min energi som kickades igång vid hennes beröring.
Och som löpte amok inom mig tydligen.
Den retades och skojade med henne.
Jag undrar vad det betyder.
Men bestämde mig för att det måste betyda något vackert.

Hon bad mig att inte underskatta de vitmålade trägolven.
Dom står för något.
Betyder något.
Hela mitt väsen reagerade när jag nämnde dom.

Jag fastnade vid orden hon sa om att mina nerver nästan låg utanpå skinnet.
Jag känner ju det ibland.
Och speciellt efter vad jag gått igenom de sista året.
Jag känner in för mycket.

Skörstark.

Finns det tydligen något som heter.
Och kanske är det jag.
Jag försöker tänka att egenskapen gör mig mer medveten om mitt eget välmående.
Vad jag behöver.
Och framförallt, inte behöver.
Den tvingar mig att prioritera bättre.
Sortera bort det och de som inte ska finnas i min närhet.
Jag bestämmer mig för att det är något bra det där med att vara skörstark.

Vi pratade också om att man förväntas känna på ett visst sätt när man går igenom jobbiga saker.
Händelser och upplevelser som har en förutbestämd stämpel som jobbiga eller sorgliga.
Vi tar automatiskt in känslan, eftersom det förväntas vara så bara.
Men tänk om det inte alls är så egentligen?
Tänk om det jobbiga istället är en lättnad?
Och det sorgliga en befrielse?

Vi är så känslo-kontrollerade i vårt samhälle, vi gör och känner som vi lärt oss att man ska göra.
Som vår granne gjorde eller gör.
Som våra föräldrar.
För att slippa sticka ut eller bli bedömd.
Dömd.
Eller för vi helt enkelt glömt hur det var att känna efter själv.
Vi har tappat bort förmågan.

Vad har hänt med människans egna kraft och tillit?
Till sig själv.
Och till sin egen storhet.
Vi har hela universum inom oss.
Och alla svar.
Vi behöver inte någon som berättar för oss hur vi ska känna.
För vi vet själva.
Innerst inne.

Vägra gå som en robot genom livet.
Vägra följ strömmen.
Var individualist.
Lita på dina egna känslor och på ditt eget hjärta.
För du vet.
Du om någon vet.
Och du har rätt.
Jag lovar dig.
Du. har. rätt.


lördag 20 september 2014

När det skaver, river och bränner

Igår omgav jag mig med modiga och starka kvinnor.
Och i dom såg jag en liten bit av mig själv.
Och kände en samhörighet.
Att vara en av dom.
En cool och skön känsla.

Idag vill tårarna bara rinna ner för mina kinder.
Jag saknar och längtar.
Och jag försöker hitta förklaringar till sådant jag inte förstår.
Något som är självklart och fint en dag,
men begravt i dimma nästa.

Kanske dimman är min egen otålighet och brist på tillit.
Kanske måste dimman finnas där till andra delar blir klara.
Vet inte.

Det är den där ovissheten som skaver.
Frågor och svar som hänger i luften.
Och jag vet nånstans inom mig.
Att ibland måste det få lov att vara så.
Ibland vet man inte allt.
Och ska inte veta.

Men.
Fan.
När längtan river sönder hjärtat.
Är. det. bara. svårt.



måndag 15 september 2014

I hjärta, huvud och själ. Just nu. Om och om igen.




Stanna kvar,
stanna kvar innan du går
Här finns sommarängar och himmelsängar
och sol,
jag vill att du förstår
Att jag har aldrig mött någon annan som du
Som står så stadigt,
som du står

Det finns dom som säger,
att livet är för stort
Att det är svårt att hitta en hand
och en själ,
som håller i dig och förstår
Men jag har aldrig mött någon annan som du
som står så stadigt,
som du står

Och jag vet
jag tar inget för givet
och jag har sett kärleken förr
Men jag har ingen annan som jag vill tro på

Som jag vill tro på.

Theresa Andersson – Innan Du Gar

onsdag 10 september 2014

För dig vill jag bli en bättre människa



Magkänslan.

När inte bara magen, utan hela ens kropp och själ säger.
Skriker.
Att detta är rätt.

Att falla.
Hejdlöst.

Och att innerst inne veta.
Att jag kommer sväva.
Inte falla.
Och att jag på vägen kommer bli uppfångad.

Kanske inte med båda händerna.
Kanske jag måste balansera med den ena själv.
Men ändå.

Sväva.
Viktlöst, mjukt, vackert.

Mot dig.

Det är bara fint så.
Att veta.
Att jag snart är där.



söndag 7 september 2014

Veckan som gick

En prestationsladdad känsla gror någonstans inom mig när jag vaknar på måndagen.
Tiden har kommit, den jag längtat efter.
Då svar ska komma till mig och jag ska börja välja mig själv.
Först.
Insikten skakar om lite.
Men jag bestämmer mig för att vara snäll mot mig själv.
Och inte tro att jag ska lösa allt första dagen.
Jag går på föräldramöte på kvällen och blir både sekreterare och klassförälder.

På tisdagen träffar jag två olika själar, som båda berör mig oerhört.
På olika sätt.
Och vid båda mötena känner jag mig levande på ett sätt som jag alltid önskar få göra.
Nära kärnan och sanningen, och den jag är.

Och dagen efter åker jag iväg med förvånansvärt lugn inom mig.
För att möta henne.
För första gången.
Tänkt vad blogg- och instavärlden är fin.
Vi pratar nonstop i tre timmar om sådant som känns i hjärtat och när vi skiljs åt har jag fått en ny vän.
En sådan där som räknas och som man vill behålla.

Veckan fortsatte i samma varma spår.
Och jag hoppas den satte tonen för hur min höst kommer fortsätta.
Nya människor och nya känslor.
Rädslor som övervinns och mod som växer.

Jag är stolt över mig själv.
Över personen jag är och valen jag gör.
Och om en vecka ska jag sätta händerna i den där leran igen.
Leran som jag lovade henne att aldrig sluta med.
Men ändå gjorde.
Men nu är tiden kanske kommen.
Då jag ska lyssna ordentligt på änglarna runt mig.
Och rösten inom mig.

måndag 1 september 2014

Every little cell in my body is happy

Måste dela med mig av denna underbara video.
Man kan inte låta bli att le, speciellt åt lärarens härliga brytning :).

När jag var på yoga retreat i våras, om ni minns, sjöng vi denna sång, dock utan rörelser :).
Den fastnade på nått sätt, mycket för att den är så enkel, men också för att den får en att bli just, glad.

Enjoy!

Every little cell in my body is happy