Veckan som gick

En prestationsladdad känsla gror någonstans inom mig när jag vaknar på måndagen.
Tiden har kommit, den jag längtat efter.
Då svar ska komma till mig och jag ska börja välja mig själv.
Först.
Insikten skakar om lite.
Men jag bestämmer mig för att vara snäll mot mig själv.
Och inte tro att jag ska lösa allt första dagen.
Jag går på föräldramöte på kvällen och blir både sekreterare och klassförälder.

På tisdagen träffar jag två olika själar, som båda berör mig oerhört.
På olika sätt.
Och vid båda mötena känner jag mig levande på ett sätt som jag alltid önskar få göra.
Nära kärnan och sanningen, och den jag är.

Och dagen efter åker jag iväg med förvånansvärt lugn inom mig.
För att möta henne.
För första gången.
Tänkt vad blogg- och instavärlden är fin.
Vi pratar nonstop i tre timmar om sådant som känns i hjärtat och när vi skiljs åt har jag fått en ny vän.
En sådan där som räknas och som man vill behålla.

Veckan fortsatte i samma varma spår.
Och jag hoppas den satte tonen för hur min höst kommer fortsätta.
Nya människor och nya känslor.
Rädslor som övervinns och mod som växer.

Jag är stolt över mig själv.
Över personen jag är och valen jag gör.
Och om en vecka ska jag sätta händerna i den där leran igen.
Leran som jag lovade henne att aldrig sluta med.
Men ändå gjorde.
Men nu är tiden kanske kommen.
Då jag ska lyssna ordentligt på änglarna runt mig.
Och rösten inom mig.