Igår omgav jag mig med modiga och starka kvinnor.
Och i dom såg jag en liten bit av mig själv.
Och kände en samhörighet.
Att vara en av dom.
En cool och skön känsla.
Idag vill tårarna bara rinna ner för mina kinder.
Jag saknar och längtar.
Och jag försöker hitta förklaringar till sådant jag inte förstår.
Något som är självklart och fint en dag,
men begravt i dimma nästa.
Kanske dimman är min egen otålighet och brist på tillit.
Kanske måste dimman finnas där till andra delar blir klara.
Vet inte.
Det är den där ovissheten som skaver.
Frågor och svar som hänger i luften.
Och jag vet nånstans inom mig.
Att ibland måste det få lov att vara så.
Ibland vet man inte allt.
Och ska inte veta.
Men.
Fan.
När längtan river sönder hjärtat.
Är. det. bara. svårt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar