Livet det sköra och starka

Jag bär känslorna framme i ljuset idag.

Utanpå.

Och är tacksam att det blir så ibland.

Att jag känner starkt.

I motsats till inte känna, eller leva.

Lycka eller olycka.

Lika viktiga båda två.

Idag vemod och eftertänksamhet.

Och längtan.

En oerhörd längtan.

Och saknad.

Dom hänger kanske oftast ihop.

Jag har kramat hejdå till ett gäng människor som jag tycker så himla mycket om.

Som känns hemma och trygga.

Men som ändå inte.

Är rätt.

För mig.

Hemma slår regnet mot rutorna, jag lyssnar på Edith Piaf och Autumn leaves och jag tänker på saker som hänt och på saker som kan hända. 

Som jag vill ska hända.

Och den där längtan igen.

Jag läser om hon som förlorat sitt barn i veckan, och som bett om andrum och utrymme.

Jag känner hennes smärta så innerligt starkt att jag själv går i bitar.

Detta livet alltså.

Som innehåller så mycket.

Det blir tydligare för mig hela tiden, hur stort det är.

Och hur himla mycket jag inte vill kasta bort en enda minut.

Hur mycket jag vill säga vad jag känner och tänker.

Utan spel, teorier eller taktiker.

Blotta själ och hjärta.

Bära dom i min hand.

Vara modig med mitt liv.

Och vandra med de som bär samma mod i hjärtat.

Sånt jag tänker en onsdag

Det bubblar lite inom mig just nu.
Av förändring och av mod.
Jag gör saker jag inte skulle gjort för några år sedan.
Sådant jag vill och velat.
Men inte vågat.

Barnen växer och jag med dom.
Även om dom retar gallfeber på mig varje dag så skymtas det då och då, klokheten dom besitter.
Jag lyssnar på min stora pojke och hans kompis som pratar om diktatur och demokrati.
Vad det innebär och vad det betyder.
Ni fattar.
Jag känner mig så stolt och glad över mina pojkar.
Och över mig själv.
Vi växer.

På fredag jobbar jag min sista dag.
Sista. dag.
Något nytt börjar sen.
Jag vet inte riktigt vad ännu.
Men jag vet att det är rätt.

Och nästa vecka ska jag möta en ny vän.
Som jag aldrig träffat tidigare men som jag ändå känner.
Känner på det där sättet som betyder något.
Bortom ytligheter.
Jag tror det kommer bli så fint.
Det där modet igen.

Vi är alla likadana.
Enkla människor på vandring genom livet.
Olika stigar och vägar.
Olika val och möjligheter.
Men vi är alla lika.

Fast underbart olika.

Med hjärtat i min hand

Jag funderar på skillnaden mellan att vara godtrogen och att tro gott om alla.
Jag tror där finns en skillnad.
Men den är svår att urskilja.
Jag tänker på det extra mycket idag och funderar på om jag besitter båda dessa.

Jag försöker tänka gott om alla jag möter.
Så väl flyktiga möten som mer berörande möten.
Jag har en ödmjuk inställning till olika livsöden, och tillskriver ärlighet och godhet till de som passerar min väg.

Och jag förutsätter att alla jag möter är likadana.
Men kanske det är just det som godtrogen innebär?
Att tro att alla är som jag?
Att förutsätta att alla har en ärlig och genuin avsikt och inställning.

Jag vet inte.

Men jag blir hellre sårad och ledsen än utvecklar en cynisk inställning till omvärlden.

För de där mötena som ibland kommer från ingenstans och skakar om hela ens universum, de betyder något och förändrar något, oavsett hur de utvecklas.
Eller inte utvecklas.
De finns med i din, och min, livslinje, även om dom gör ont eller lämnar ovisshet efter sig.
Vissa möten välter omkull och förändrar för alltid.
Andra var bara meningen att väcka dig.

Oavsett vill jag fortsätta vandra med öppet hjärta.
För i slutändan tror jag livet blir vackrare så.

Lugnskör

Lördag. Idag är jag lugnskör.

Tårarna kommer lite för lätt men övertygelsen finns där ändå som balanserar dom.
Jag undrar tyst vissa dagar, som idag, hur man klarar av vardagen och livet med två pojkar som bestämt sig för att bråka om allt. Och helst hela tiden.

Magen krånglar med mig och jag är trött.
Men tar på mig ett leende och lite rött på läpparna och åker iväg på nya erfarenheter.
Bland nya människor.
Utmanar mig själv.
Som jag bestämt att jag ska göra.

Om en vecka tar nästa utmaning vid.
Den som handlar om mig och mitt liv.
Jag tror minsann att änglarna går vid min sida.
Att dom håller mig i handen och viskar sanningar i mitt öra.

Och jag tror att hösten kommer med en famn fylld av godhet.

Till de som betyder mest

Jag vill väcka dom med kärlek varje morgon.
Lugnt. Fridfullt. Ömt.
Viska godmorgon i deras öra.
Ta mig tid att lyssna på drömmarna dom drömt under natten.
Smeka deras sovvarma rygg.
Pussa deras trötta ögon.

Jag vill kunna sitta med dom när dom äter frukost.
Tända ett ljus och spela lugn musik.
Bunkra upp deras själ med harmoni, innan dagen utanför tränger sig på.

Och när jag hämtar dom på eftermiddagen ska det finnas tid för dom.
För att känna av och lyssna in.
Hur dom haft det och hur dom mår.

Mina barn.

Jag vill lära dom vikten av att vara vänlig och ödmjuk.
Av hur värdefull tiden är.
Deras och andras.
Respekt.

Men också att ambition och målmedvetenhet behövs.
Mot varthän dom nu vill gå.

Jag vill lära dom att vi är en familj, men att vi inte sitter ihop.
Att andras lycka är lika mycket värd och lika viktig, som deras.
Och få dom att förstå.
Att jag inte alltid är där, men när jag är det är det fullkomligt och helt.

Jag vill berätta för dom om livet.
Att det ibland prövar oss.
Och att det inte alltid blir som vi tänkt.
Att motgångar är lika viktiga som framgångar.
Och att allt vi går igenom lär oss någonting.
Balans.

Jag vill ge dom modet.
Att stå upp för sin sak och för sin tro.
Modet till att försvara de svaga.
Att ta parti och slåss för det som är rätt.

Att aldrig låta sig styras av rädslor.
Men heller inte gömma sig för dom.
Våga möt dom och förstå att bakom rädslorna finns ofta det vi längtar efter mest.
Hitta det.

Men mest av allt vill jag ge dom kärleken.
Till sig själva och till andra.
Och till planeten vi lever på.
Att vårda och ge näring.
Att prioritera och våga.

"I don´t love you as if you were a rose of salt, topaz,
or arrow of carnations that propagate fire:
I love you as one loves certain obscure things,
secretly, between the shadow and the soul.

I love you as the plant that doesn´t bloom but carries
the light of those flowers, hidden, within itself,
and thanks to your love the tight aroma that arose
from the earth lives dimly in my body.

I love you without knowing how, or when, or from where,
I love you directly without problems or pride:
I love you like this because I don´t know any other way to love,
except in this form in which I am not nor are you,
so close that your hand upon my chest is mine,
so close that your eyes close with my dreams."

- Pablo Neruda

Söndag.

En söndag då musiken är dov och vacker.

Då jag går i pyjamasbyxor hela dagen och då jag läser ut min bok.

Den om en kärlek starkare och större än livet självt.

Jag tappar andan och får tårar i ögonen.

Så. himla. överväldigande.

Min stora pojke ringer.

Han har sovit borta två nätter och jag saknar honom.

Hans röst i telefonen hugger tag i mitt mammahjärta.

Jag är så stolt över honom.

Och jag kan inte sluta förundras över lyckan i att han är min.

Han saknar inte mig lika mycket.

Och det är okej.

Så ska det vara.

I morgon börjar skolan igen.

En i ettan och en i fyran.

Dom växer upp.

Jag minns tillbaka på hösten för två år sedan.

Då han hade det så jobbigt.

Ta ingen skit.

Det där har landat nu.

Han har mognat eller kanske bara lärt sig. 

Att inte acceptera vad som helst.

Och att han bara ska vara med de som behandlar honom väl.

Som ser honom, för den han är.

Och tycker om det dom ser.

Precis så som vi alla ska tänka.

Om det människor vi väljer att ha i vår närhet.

För livet är för kort.

För allt annat.

Det blåser och jag följer med

Jag har tagit mig hem efter första arbetsdagen.
Sparkat av mig skor och klivit ur obekväm klänning.
Lite av den bästa stunden på dagen.
Precis den här.
Med kaffe och ett tyst hus.

Lyssnar på God's Highway och jag längtar så efter att själv börja sjunga igen.
Det har varit en tyst sommar.
Men nästa vecka drar det igång med rep och konsert direkt.
Pang bom liksom.
Blir fint.

Och nu har nedräkningen på något sätt börjat.
Fjorton arbetsdagar kvar.
Sen sätter jag händerna i lera, går med trassligt hår och skriver med riktig penna.
Hela hösten.
Sen får vi se.

Förändringens vind blåser.
Och jag är ganska lycklig inombords.

Den där mixen. Av allt.

Jag bläddrar runt på platsen här.
Den som är min.
Och slås själv av vemodet och djupet som genomsyrar alla mina ord.
Ibland vill jag dra en mössa ner över huvudet och säga, att det där var inte jag som skrev det.
Andra dagar är jag stolt.

Det är ju mitt språk, det här.
Även om det inte är hela jag.
För inom mig bor även skratt och lättsamhet.
Ostruktur och spontanitet.
Och lite annat.
Hoppas jag.

De där olika sidorna.
Och en ocean av egenheter och egenskaper som gör en människa till den unika person hon är.

Vackert så.

Albatrossen kämpar inte för att flyga, den låter istället vindarna bära den

Jag dricker kaffe i pyjamas på eftermiddagen.

Extra mjukt när det blir så.

Ute öser regnet ner och jag längtar efter hösten.

Tankarna försvinner bort till olika ställen.

Olika känslor.

Jag försöker tolka saker som händer och samtidigt njuta av känslan inom mig.

Känslan av att ha hittat ett lugn och en acceptans.

I onsdags var jag hos min älskade ängla vän, den andra, för jag har lyckan att ha två sådana i mitt liv.

Hos henne fick jag välbehövd massage och en ännu mer välbehövd kram.

Innan jag fick min massage drog jag ett kort.

Jungfru Maria

Förvänta dig ett mirakel

"Lita på att dina böner har blivit hörda och att de besvaras."

Hon healade mig efteråt och berättade att hon såg tre fåglar samtidigt.

Först en liten kolibri.

Sen en svala.

Och till sist en albatross.

Din egen kraft och storhet bär dig vart du vill. Släpp taget, ge dig hän och följ med. 

Min gåva till dig är fulländning. 

Albatrossen kämpar inte för att flyga, den låter istället vindarna bära den. 

Med andra ord - släpp kämpandet i ditt liv.

Det var en magisk stund, som alltid när jag träffar henne.

Hon betyder så oerhört mycket för mig och jag bär vår historia och vår vänskap nära hjärtat.

Budskapet och orden ekar fortfarande inom mig.

Dom bekräftade på något sätt det jag redan börjat känna och tänka.

Att jag inte tänker lägga mer energi på att forcera saker.

Det som är menat kommer till mig.

Jag ska se signalerna och bjuda in även det läskiga.

Med öppet hjärta och sinne tänker jag ta emot det som står skrivet i min stjärnhimmel.

Väldigt många jag

Ni vet hur ens ansikte har två ganska olika sidor.

Om man håller handen för halva så ser den andra sidan inte alls ut som den du håller för.

Olika sidor.

Både till det yttre och det inre.

Olika jag, beroende på var och med vem man är.

Så har det varit och så är det nog fortfarande, till viss mån.

Men jag tänker att det hade varit skönt att förena dessa sidor.

Att hitta en balans mellan dom, och ett jag som är jag hela tiden.

Att skala av det som jag trott är jag, eller har varit jag så länge.

Men som egentligen inte överensstämmer med själens jag.

Men framförallt att våga släppa fram alla sidor av mig.

Även de blottade och sårbara.

De nakna.

Och mörka.

De är också jag.

De som omfamnar även dessa, är de jag vill ha nära mitt hjärta.

Och de som är obekväma eller ifrågasättande.

Det kan vara hög tid för dom att lämna.

Och för mig att stänga dörren.

Eller öppna den.

Beroende på hur man ser det.