Livet det sköra och starka

Jag bär känslorna framme i ljuset idag.

Utanpå.

Och är tacksam att det blir så ibland.

Att jag känner starkt.

I motsats till inte känna, eller leva.

Lycka eller olycka.

Lika viktiga båda två.

Idag vemod och eftertänksamhet.

Och längtan.

En oerhörd längtan.

Och saknad.

Dom hänger kanske oftast ihop.

Jag har kramat hejdå till ett gäng människor som jag tycker så himla mycket om.

Som känns hemma och trygga.

Men som ändå inte.

Är rätt.

För mig.

Hemma slår regnet mot rutorna, jag lyssnar på Edith Piaf och Autumn leaves och jag tänker på saker som hänt och på saker som kan hända. 

Som jag vill ska hända.

Och den där längtan igen.

Jag läser om hon som förlorat sitt barn i veckan, och som bett om andrum och utrymme.

Jag känner hennes smärta så innerligt starkt att jag själv går i bitar.

Detta livet alltså.

Som innehåller så mycket.

Det blir tydligare för mig hela tiden, hur stort det är.

Och hur himla mycket jag inte vill kasta bort en enda minut.

Hur mycket jag vill säga vad jag känner och tänker.

Utan spel, teorier eller taktiker.

Blotta själ och hjärta.

Bära dom i min hand.

Vara modig med mitt liv.

Och vandra med de som bär samma mod i hjärtat.