Väldigt många jag

Ni vet hur ens ansikte har två ganska olika sidor.

Om man håller handen för halva så ser den andra sidan inte alls ut som den du håller för.

Olika sidor.

Både till det yttre och det inre.

Olika jag, beroende på var och med vem man är.

Så har det varit och så är det nog fortfarande, till viss mån.

Men jag tänker att det hade varit skönt att förena dessa sidor.

Att hitta en balans mellan dom, och ett jag som är jag hela tiden.

Att skala av det som jag trott är jag, eller har varit jag så länge.

Men som egentligen inte överensstämmer med själens jag.

Men framförallt att våga släppa fram alla sidor av mig.

Även de blottade och sårbara.

De nakna.

Och mörka.

De är också jag.

De som omfamnar även dessa, är de jag vill ha nära mitt hjärta.

Och de som är obekväma eller ifrågasättande.

Det kan vara hög tid för dom att lämna.

Och för mig att stänga dörren.

Eller öppna den.

Beroende på hur man ser det.