Söndag.

En söndag då musiken är dov och vacker.

Då jag går i pyjamasbyxor hela dagen och då jag läser ut min bok.

Den om en kärlek starkare och större än livet självt.

Jag tappar andan och får tårar i ögonen.

Så. himla. överväldigande.

Min stora pojke ringer.

Han har sovit borta två nätter och jag saknar honom.

Hans röst i telefonen hugger tag i mitt mammahjärta.

Jag är så stolt över honom.

Och jag kan inte sluta förundras över lyckan i att han är min.

Han saknar inte mig lika mycket.

Och det är okej.

Så ska det vara.

I morgon börjar skolan igen.

En i ettan och en i fyran.

Dom växer upp.

Jag minns tillbaka på hösten för två år sedan.

Då han hade det så jobbigt.

Ta ingen skit.

Det där har landat nu.

Han har mognat eller kanske bara lärt sig. 

Att inte acceptera vad som helst.

Och att han bara ska vara med de som behandlar honom väl.

Som ser honom, för den han är.

Och tycker om det dom ser.

Precis så som vi alla ska tänka.

Om det människor vi väljer att ha i vår närhet.

För livet är för kort.

För allt annat.