måndag 8 juni 2015

När ingen rubrik finns

Det är så lätt att fastna i minnen.
I det som varit.
Som kunde blivit.
Men som aldrig blev.
Eller blir.

I ordet om.
I varför.
Och två rödgråtna ögon.

I analyser och grubbleri.
I självförakt och sorg.
I rädsla och oro.

Men det tjänar ju inget till.
Jag vet det.
Men jag får ständigt påminna mig själv.


Det finns en gård, några minuter härifrån.
Där en liten del kan bli min.
Där grusgångar och gräsplättar möter en.
Och där en verkstad kan inrättas till mig.

Mitt i alla om och varför, får den tanken mig att se ljuset.
Att allt kan bli bra.
Jättebra till och med.
Att vita trägolv finns bara några hundra meter härifrån.
Och att tovigt hår och skitiga fötter väntar.
Jag ska ägna sommaren åt att be, visualisera och önska.


Jag vänder ansiktet mot himlen,
och försöker se helheten.
Livet. Universum. Evigheten.
Att inte snäva in mig i det lilla trattseendet.
För då drunknar jag.
Att istället zooma ut mitt perspektiv.
För i det, faller inte hela världen, och livet.
I det, finns styrkan och hoppet.
Och insikten om att gåvorna är oändliga och livet vänligt.



1 kommentar: