Det som står inristat i evigheten

Jag har en ängel som vän.
Hon har långt mörkt lockigt hår och är lika ärlig som hon är rolig.
Hon sätter allting på sin rätta plats.
Inom mig.
Oftast går jag på knä när vi ses men flyger sen därifrån.
Själen ni vet.
Fladdrar.

Jag sträcker på ryggen och viskar ett tyst hejdå, så länge, till sånt som behöver vila,
för att sedan växa.
Till något oändligt.
Jag gör det med lugn inom mig.
För jag vet att det kommer tillbaka.
Jag vet ju.
Jag har själv skrivit min historia.

Ibland glömmer jag det.
Och låter någon annans historia, livsmanus, bli mitt.
Men det är då kroppen säger till.
Håll dig till ditt eget manus.
Det är då, och endast då, du kan bli lycklig.
Hon påminner mig.
För jag glömmer så lätt.

Jag längtar efter skit under naglarna.
Tovor i mitt långa hår.
Och dagar som lämnar varma spår i hjärtat.

Efter små sommarfräknar i  ansiktet och ögon som liksom glittrar.
Solbrända händer.
Och skratt som ger magont.

Efter möten som gör skillnad.
Och efter lugn som sjunker in i mitt bröst.
En mun som inte kan sluta le.
Och armar som omfamnar.

Efter golven som knarrar och luften som känns fri.
Tid som fylls av timmar, minuter och sekunder, alla med själen närvarande.

Jag längtar. Innerligt.
Efter att för gott lämna andras manus och bara hålla mig till mitt eget.

Att få spela huvudrollen, här och nu. 

I berättelsen jag skrivit. 

I historien jag själv skapat. 

I livet som är mitt.