Om tegelstenar och mjuka tennisbollar

Dagarna, tiden och livet just nu är en intensiv resa.
Och visst känns det ibland som att jag trampar vatten, men ändå.
Jag rör mig.

Jag funderar på när rädslan kom in i mitt liv.
Vem som satte den där och varför.
Den som ställer till med så mycket.

Jag tänker att är det endast en sak jag vill lära mina barn så är det just det.
Var inte rädda.
För misstag.
Ånger.
Ensamhet.
Tvåsamhet.
Lycka.
För livet.
Var inte rädda.

För har rädslan väl tagit sig in i dig och liksom hittat en skön plats så är den inte jätte lätt att få bort.
Den trivs rätt bra där den är och är inte så pigg på att försvinna.
Varför skulle den liksom, den får ju styra och ställa precis som den vill.
Men den skaver och gör små osynliga hål i själen, som växer sig större och större.
Till sist är själen bara ett endaste stort hål.
Ett tomrum.

Hjärtat får bära på alla drömmar som svämmar över.
Och på bilder av hur det egentligen skulle vara.
Om det inte varit för den där.
Rädslan.

För någon dag sedan satt jag i utvecklingssamtal med min chef och vi pratade om hur jag mådde och framförallt om vad som skulle till för att jag skulle må bättre, med tanke på vad jag gått igenom det senaste året.
Hon frågade om jag brann för mitt jobb, om jag tyckte det var kul att gå dit på morgonen.

"Ja, jo, för det mesta.
Säger jag.

För när jag ser dig tänker jag att du borde jobba med inredning eller något mer kreativt."
Säger hon.

Som om hon kunde se rakt igenom mig och läsa vad som står skrivet i hjärtat.
Världens bästa chef har jag.
För hon sa det med sådan värme och omtanke.
Samma kommentar fick jag härom veckan när jag pratade med en fotbollsmamma som undrade vad jag jobbade med. När jag svarade fick jag samma förvånade respons.

"Jag trodde du jobbade med något kreativt."
Sa hon.

Ibland är det väl så, att alla ser det.
Egentligen till och med jag.
Eller kanske, framförallt, jag.
Det verkar liksom som det mest logiska.
Att det ska vara så.
Borde vara så.

Men ändå.
Tegelstenen välte mig för ett drygt år sedan och nu när jag är smått uppe på fötter igen, kommer de små tennisbollarna.
Dunk. Dunk.

Vad är problemet? Förstår du inte?

Jo, jag förstår.
Jag förstår så in i bomben.
Och fan, jag tänker inte låta nästa tegelsten trilla ner.
Jag. tänker. inte.
Jag är på väg ju.

Nästan.
Är jag där.