När regnet kom

Precis innan jag ska gå, kommer regnet.
Och jag önskar jag kunde stanna kvar.

Det är något visst med regn, det där intensiva och starka.
Kraften.

Jag vill sitta i fönstret och bara följa det.
Höra det.
Men hinner inte.

Ute i trädgården ligger hela lekstugan ute på gräset.
Vi började rensa och slänga igår, jag och lillebror.
Jag svär inombords, eftersom allt blir blött, samtidigt som jag tycker om det.
Den jag är.
Att ha förmågan att kunna lämna röran och kaoset, där på gräset.

Att kunna släppa och inte låta det stressa mig.

Lika snabbt som regnet kom, lika snabbt försvinner det.
Så som det kan vara, både med naturen, och med oss människor.
Snabba vändningar.
Snabba förändringar.
Men vi är i och för sig en del i det stora, naturen slår det mig, så det är kanske inte så konstigt.
Att vi är lika.
Följer samma mönster.

Men när den där stormen kommer, helt oväntat, eller som på beställning, blir det lätt att man välts omkull.
Man har svårt att stå upprätt, och möta den.
Men, sen kan den överraskat gå över lika fort.
Fortare än vi väntat.
Och det var inte så illa som vi gjort upp det till.

Dimman skingrar sig och lugnet slår ro.
Och något nytt visar sig, där bortom.
En ny liten stig som vi inte sett tidigare, och solens nyväckta strålar lyser upp den.
Storm och regn behövs.
Är nödvändigt.
För att frö och själ ska kunna växa.

Var inte rädd för stormen, kaoset och oredan, viskar jag till mig själv.

Allt går över.
Allt är föränderligt.

Finn mod, stryka och tröst i det istället.

För det är precis som det ska vara.
Och jag vet om det.
Jag vet.