En cirkus av tacksamhet

Morgonen kom, och jag kände att jag ville landa här en stund.

Att jag behöver det.

Det är lite cirkus runtomkring nu.

Rolig cirkus.

Underbar cirkus.

Efterlängtad cirkus.

Men det är som om att jag behöver få utlopp för det djupa och melankoliska också, mitt bland allt det glada.

Så mycket faller på plats och händer just nu i mitt liv.

Så mycket som jag bett om, önskat och längtat efter.

Och jag är så innerligt tacksam.

Bortom ord.

Och vill förvalta det väl, förtroendet jag fått.

För jag tror att det bara är början.

På massa magiska saker.

Jag träffade en ny härlig människa igår som flera gånger påtalade hur vacker min energi var.

Hur jag strålade som människa och hade ett ljus av godhet runt mig.

Vad svarar man på det?

Mer än tack tack tack.

Oändligt tack.

Med rodnande kinder.

Och det är faktiskt lite så jag känner mig nu.

Lite så jag känner att livet är just nu.

Gott. Strålande. Vackert.

Men mitt i detta virrvarr finns längtan och drömmen kvar.

Efter bilden jag har i mitt huvud.

Så tydlig att jag kan se detaljerna och konturerna.

Efter känslan jag känner ibland och vill känna hela tiden.

Så stark att jag kan smaka den, leva mig in i den.

Vara den.

Samtidigt känner jag större tillit än nånsin till att allt kommer till en, tids nog.

Att drömmar slår in.

Om man bara tror tillräckligt mycket.

Och det gör jag.

Så egentligen är jag inte orolig.

Jag försöker koncentrera mig på att jag på något sätt hittat det som är MITT här i livet.

Det som jag ska göra, lära ut och den jag ska vara.

Jag lägger mitt fokus på det.

Att äntligen hamnat rätt.

Vara på rätt väg.

Och jag vilar i  övertygelsen, att om jag bara fortsätter på den vägen.

Kommer de andra drömmarna möta mig där.

Nånstans längre fram.

Snart.