Där solrosorna dansar, möts våra händer igen

Ta mig till platsen där luften är lätt.
Där lungorna fylls av liv med varje andetag,
och där ljuset får mina ögon att glittra.

Sätt dig mitt emot mig, och lyssna på vad jag har att säga.
Lyssna på min röst som darrar till ibland.
Av rädsla, men också av alla känslor som bultar innanför bröstet.

Innanför och utanpå.

Notera vad jag har på mig.
Jag vill att det du ser ska vara en återspegling av den jag är.
Hålen på mina jeans.
Som viskar om trasiga bitar inombords.
Jag vill att du ska se dom.
Förstå dom.
Och älska dom.
Se på tröjan jag bär.
Kanske är den lite sned eller urtvättad.
Det är inte så viktigt.
Och jag vill att du känner det också.
För jag är vacker ändå.

Håll min hand. 

Den som en gång låg i din.
Följ linjerna.
Förstå att dom berättar en historia.

Titta på spåren i mitt ansikte.
Som står för visdom och styrka.
Dom som visar att jag stundtals har kämpat.
Det har inte varit lätt.
Att komma hit.

Lyssna på orden jag säger.
Och de jag inte säger.
Och förstå att livet, kärleken och förändringar inte kommer i perfekta paket.
Med vackra snören.
Och sällan när man beställer dom.
Dom dyker upp bara.
På de mest besynnerliga ställen.
Jag vet.
Du vet.
Man måste vara tillräckligt vidsynt, tillräckligt modig.
För att förstå.

Hör på sången som spelas i bakgrunden.
Den som säger allt det där jag inte vågar säga.
För det finns sådant.
Även om jag blivit bättre.
Hjälp mig med det som är svårt.

Och när mina ord tagit slut.
Då gör jag allt detta för dig.
Jag kommer se vad som döljer sig i din blick.
Jag kommer förstå smärtan du bär på.
Rädslan.

Jag kommer hålla din hand.
Och finnas där.
Kanske jag ställer frågor.
Om jag får.

Jag kommer vara modig.
Jag har blivit det nu.

För rädslan tog plötsligt bara slut.
Den är förbrukad och har spelat ut sin rätt.
Kvar finns bara modet, nyfikenheten och längtan.

Så du.
Ta mig till platsen.
Där solrosorna dansar i vinden.
Där fåglarna flyger högt.
Och lyckan finns gömd i gräset.