Influensan

Våren har vaknat utanför fönstret.
Jag får små historier uppmålade för mig, verbalt eller genom bilder som får mig att längta.
Men jag är inte där.

Jag spenderar dagar, timmar, minuter,
Evigheter.
Under vita täcken på vita kuddar, då och då på besök i soffan, men konstant i influensans lite vimmelkantiga och diffusa tillstånd.
Betraktar verkligheten med ögon som inte riktigt kan fokusera.
Och drömmer om vad jag vill se när dom väl kommer kunna.

Jag tar mig igenom fyra säsonger av Downton Abbey och har svårt att koppla över till nutid de stunder jag måste.
Dagarna går in i varandra och det blir helg.
Ingen skillnad för mig.
Jag ber om hjälp från hon som kan prata med änglar.
Och får det.
I form av en omfamning som inte går att ta på och en gnista som sprakar till.

Inom mig grubblar frågan, om det finns något där på andra sidan, som gör att jag drar ut på mitt tillfrisknande.

Självklart inte, ingen vill väl vara sjuk.

Men jag vet inte, kanske har vi alla något, där framme, som vi är rädda för, som vi fasar.
Medvetet. Omedvetet.
Men förhoppningsvis har vi även något som lockar och drar.
Kallar på oss.

Jag försöker fokusera på det.

Och på insikten om att livets gåva aldrig lyser lika klar,
som när den är begränsad.