Att stå på perrongen

Jag har lagt fram, lagt tillbaka, övervägt, funderat.
Tagit för mycket, tryckt ihop, packat om, svurit.
Provat med en större ryggsäck, tagit två.
Men till slut förstått att jag måste hålla mig till den storleken jag har.
Och till den enda väska jag blivit given.

Har jag allting med mig?
Kommer jag sakna något?
Är kläderna bekväma jag valt att åka i?
Ni vet, sådana frågor.

Oro, undran, tvekan.
Tänk om.
Livets bromsklossar.

Benen skakar, hjärtat bultar.
Själen fladdrar av förväntan, handflatorna svettiga.
Det slår mig att jag inte vet vart tåget går.
Vilken är ändhållplatsen?
Jag måste inte veta, resonerar jag mig fram till.
Blir det fel väg, hoppar jag bara av och väntar på ett annat tåg.
Jag har en plats vid fönstret, så mycket vet jag.
I solen.
Det räcker så.

Jag står på perrongen och väntar, långt borta hör jag tåget komma.
Äntligen.
Väskan sitter tryggt på min rygg.
Inte för tung, inte för lätt.
Benen står nu stadigt på marken.
Blicken på spåret.
Solglasögonen på.

Jag blundar när ljudet närmar sig, håller hårt i min biljett, och öppnar ögonen just när tåget stannar.
Jag ler försiktigt och hör orden eka inom mig,

where to miss?

...the stars