Jag började om och läste två, tre gånger till.
Denna mannen, Daniel Mendoza, som driver goodnewsmagazine, är galet inspirerande och jag önskar att ni alla vill följa honom, eller snarare tidningen, t.ex på Facebook för att läsa hans kloka tankar.
Att ni tittar in på hemsidan, stöttar genom att prenumerera eller bara fortsätter att sprida hans budskap och goda arbete.
Men tillbaka till orden här nedan....
Som målar upp kärleken på ett sådant vackert sätt att man önskar man själv skrivit dom.
De som träffar rakt i hjärtat hos oss som tror på det vackra, på kärleken och på magi.
Och på att allt det går att finna.
Följande ord är alltså inte mina, utan Daniel Mendoza, vill jag vara tydlig med att säga....
Att lära sig leva med "Tänk om?"
En man sa till mig att det var för honom svårt att förstå hur man kan träffa någon för en kort stund, några få timmar och se en mening i det mötet. Hur några timmar i en främlings sällskap kan förvandlas till saknad, till längtan och i viss mån till kärlek.
Han sa till mig att han hade svårt att förstå hur hon sedan kan gå i veckor, månader, kanske till och med år, och ha ett så starkt minne av mötet att hon skulle göra vad som helst för att få uppleva det igen.
"Tala om att bedra sig själv!" sa han till mig.
Jag lyssnade på orden.
Lyssnade på vad han försökte övertyga mig om.
Min övertygelse är denna: Om du inte lever i nuet kan det vara svårt att förstå hur ett möte med en främling kan ha någon känslomässig betydelse. Jag är medveten om att så kan vara fallet.
Om du inte är en sökare och inte heller tror på kärleken, kommer du inte heller att förstå.
Om du måste följa en kalender där dagarna är fyllda med måsten, med förväntningar, med krav, med anpassning, med begränsningar... kan det vara svårt, nästintill omöjligt, att förstå.
Därför att du inte är där, i stunden.
Du är konstant på väg någonstans.
Livet är för dig en rak sträcka med bestämda hållplatser där du går på och av.
Du befinner dig i en dimma där alla ser in, men ingen ser ut.
Du är kanske lyckligt ovetandes om att du befinner dig där.
Du känner säkert igen ovanstående. Det är när du befinner dig i den som många verkar ha kloka råd att komma med om hur du tar dig ur. Men du är så långt in i dimman att du knappt hör deras meningslösa försök att nå dig.
Rädslan styr dig allt djupare in, och om inte den, så kommer definitivt omgivningen med sina oskrivna regler att göra det.
Du är fast.
Fångad.
Säg mig: När du läser detta, håller du andan? Lever du på ett andetag?
För mig är det mycket svårare att förstå hur två människor kan leva år under samma tak och inte känna varandra. Då menar jag på djupet.
Jag tror att de flesta hellre skulle tillbringa några få timmar med någon som verkar förstå, som ser en därför att den vill se och inte först och främst är ute efter att bli sedd, som ser en därför att den kanske själv har samma erfarenheter, som ser en därför att den kanske själv har samma längtan, som ser en därför att den kanske själv känner samma tomhet, än att leva ett liv med någon som aldrig har förstått en. Jag tror att många skulle vilja möta den som från början vet hur den ska älska en, utan att man behöver lära ut det.
Jag tror att många hellre skulle vilja möta den personen en kort stund, ett möte, än att gå år i tystnad och hoppas på att den man lever med, lär sig.
Mängden tid är inte avgörande.
Och kärlek är ingenting man kan planera in i en kalender.
Den kommer när den kommer. Och när den kommer han man följande alternativ att välja på: att vara i stunden och bejaka kärleken med allt vad den innebär, eller att lära sig leva med frågan: "Tänk om?"
//Daniel Mendoza
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar