Åttans år

Mitt hjärtrum var vitt.
Helt vitt.
De som befann sig där var vitklädda och med ett vitt sken omkring sig.
Där fanns två personer.
En vuxen och ett barn.
Barnet var min minsta pojke som satt på en gunga som hängde från taket.
Hans blonda hår, som jag älskar att dra mina händer genom, flög i vinddraget från gungan.

Jag stod och betraktade rummet, mitt rum.
Känslan var varken varm eller kall.
Den bara var.

Jag gick vidare ut i trädgården och såg några enstaka liljekonvaljer.
Därefter lämnade jag huset och gick tillbaka över ängen, jag satte mig vid ett träd och lutade mig mot den kraftiga grunden.

Jag hade svårt för att återvända.
Min kropp reagerade och det kändes jobbigt.
Väl tillbaka, kom tårarna.
Först mjukt och sakta.
Sen nästan okontrollerat.

Och jag förstod varför.
Jag visste.

Idag känner jag mig lugn.
Jag jobbar en stund på morgonen med det som ska bli mitt.
Som redan är mitt.
Men min hemlighet, än så länge.
Nu finns det ingen återvändo och jag är galet peppad, stolt och förväntansfull.
Skiter nästan i om det kommer gå bra eller inte.
För mig är det vägen dit.
Hit.
Resan jag gjort och gör.
Det är den som bär mig och kommer bära mig vidare framåt.
Och den fyller upp hela mitt inre.

Jag gör ett försök att släppa de som inte ser den eller förstår den.
Och jag tar sats inombords för de som absolut inte kommer förstå den.

2015 är åttans år.
Åttan står för rättvisa.
Med andra ord är detta året då allt som inte varit rätt eller det som skavt eller känts fel, kommer falla på sin menade och riktiga plats.

Sista torsdagen i januari, jag omfamnar den med nybakta kanelbullar och kaffe.
Med blekrosa loppis-manschesterbyxor, denna i högtalaren och hjärtat fullt med hopp och ljus.
Things are gonna be okay.
Better than okay.