Live a little honey

Pinterest

På morgonen kör jag in till stan för att träffa henne, fina C.

I bilen lyssnar jag på musik från mobilen, just nu H.Hs Valborg på repris, så ofta jag bara kan.

Jag har fastnat för liveversionen från Ullevi i somras.
Konserten jag hade biljett till, men blev tvungen att sälja (fanfanfan).
Men det är en annan historia.

När jag lyssnat några gånger kommer de där lyckotårarna, som vissa låtar tar fram hos mig.

Och det slår mig, alla dessa självklara saker vi tar för givet.

Hörsel.

Syn.

Två ben, två armar.

Jag kände en sådan galen tacksamhet plötsligt över att faktiskt ha två friska öron som hör och som kan fånga upp tonerna som får min själ att sväva, dansa och tro på mirakel.

Om ni tänker efter.

Så himla stort.

När man ibland känner att livet går emot en, att allt bara känns blä, så har vi dessa till synes banala saker, som ju egentligen är hur stora som helst, att faktiskt vara tacksamma över.

Tänk på det.

Under frukosten med C, visar hon mig en video som väcker något inom mig, den påminner mig, och injicerar energi, hopp och lycka i mitt blod.

Jag ska visa den för er, sen, lite längre fram.

Och sen har vi ju fantastiska #officialdancefriday på instagram.

Hoppas ni inte missat det.

Några sekunders lyckoflimmer att se om och om igen, om man vill.
Varje fredag.
Fint fint.

Om vi bara stannar upp ibland, och tar ett steg ur vår egna bubbla och verklighet, ser vi ganska snabbt att livet kan vara hur underbart som helst.
Att våra problem inte behöver få oss att drunkna.

Och att vi inte behöver ta oss själva på så stort allvar.
Vi behöver inte bära all världens problem på våra axlar.

Inget är hugget i sten, livet tillåter oss att göra nya val.
Det räknar liksom med att vi gör det, till och med.

Allting är föränderligt.
Förändringar är meningen och dom är bra.

Det är ganska lätt att bli hög på den känslan.
Om vi bara tar det där steget.

Prova.

Livet börjar om varje dag.

Varje sekund.

För allt annat läggs ju bakom en hela tiden och det går inte att påverka det längre.

- Håkan Hellström