Och nu är det snart helg igen.
Det är väl livet, så.
Vi har klätt oss i det vitaste vi har och gått på 40 års fest.
Sagt hejdå, på riktigt, till dagiset.
Köpt skolväska och gummistövlar.
Lyssnat på sommarprat och varit på middag hos vänner.
Och sen, mitt i detta, fått besked om att en fin vän har cancer.
Tappat andan och luften för en sekund.
Kramat lite så där extra hårt.
Känt den där förbannade rädslan.
Över livet.
Som jag aldrig vill ska ta slut.
Men som ständigt påminner om att det bara finns här.
Här och nu.
Som inte berättar hur länge.
Bara här och nu.
Drömmer intensivare än vanligt.
Om det där. Hjärtat vill.
Känner mig mer arg. Mer ledsen.
Men också mer tacksam. Och tillitsfull.
Snart helg igen.
Dagarna, livet.
Och jag vill mest bara skrika, hej, stanna!
Det är nu.
Inte imorgon. Nu.
utan drömmar vissnar själen skriver du i ett inlägg och jag tar det till mig, och tänker tänka det varje varje dag nu. för jag vill iväg. drömmer om något annat. jag vill till gotland med min flock, bara lyfta in dem i bilen och åka iväg till det där huset som jag skulle kunna köpa osett nästan.
SvaraRaderadet är nu det är tid. det är liksom dags.
annars tänker jag att du och jag är ganska lika. tänker samma och så.
och så vill jag säga att jag är ledsen för din skull, och för din vän med den där förhatliga sjukdomen.
varm kram till dig!
ag hoppas du och din flock hittar modet och bara åker. Och jag önskar att fler, att alla, bara kunde ha kraften inom oss att förverkliga det vi drömmer om.
RaderaJag känner också att det är dags nu.
Det går inte att vänta på morgondagen längre. Så är det.
Nån konstig kraft inom mig håller liksom på att explodera, små signaler överallt säger att det är så.
Och den förhatliga sjukdomen ja, den poppar också upp överallt känns det som och skrämmer nästan livslusten ur mig. Fan ta den.
Åk till Gotland, så kommer jag och hälsar på min vän... för visst är vi lika, och visst är det så himla fint.
Kram till dig
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRadera