Höst, saknad och längtan

Hösten får mig att vilja ta hand om mig själv.
Att vara extra snäll mot själen, linda in den med varma ord och tysta heja-rop.
Jag växer lite lite, långt därinne, sträcker på mig och tänker att jag är lycklig över att vara den jag är.
Det må storma och svida, men ändå.
Jag skulle inte vilja vara någon annanstans.
Skulle inte vilja vara någon annan.

Jag letar fram bilder från förra hösten och tänker att det måste vara mer än ett år sedan, när jag ser dom.
Så mycket har hänt.
Själen har vandrat en sådan lång väg.
En inre vandring som ibland kan ta flera år.
Jag funderar på hur jag kommer se tillbaka på denna hösten, nästa år.
Med värme, stolthet och beundran, tror jag.
Hoppas jag.
Men mest av allt, med kärlek.

Jag lyssnar på Tomas Andersson Wij, och tänker på hur mycket jag saknar min pappa.
Jag tänker på den där tiden, för sex år sedan, när jag gav honom skivan, som en tidig påskpresent, för jag visste nog innerst inne att jag inte kunde vänta till påsken infann sig, på riktigt.
Det fanns inte tid för att vänta.
Och jag ville så gärna att han skulle få skivan, att den skulle lämna spår hos honom.
Jag ville dela den med honom, som vi delade mycket annan musik som betydde något.

Jag kan se honom framför mig, kan nästan höra honom.
Den där vänliga rösten, som ansträngde sig för att vara glad.
Fast att han visste.
Fast att jag visste.
När det stormar och svajar, längtar jag efter hans lugn.
Och hans varma hjärta.
Hans kärlek och hans humor.

Jag vill att han ska vara stolt över mig.
Vill att han ska vara stolt över de beslut jag tar.
Och när min tid kommer vill jag själv kunna känna stolthet över hur jag levt mitt liv.
Över de beslut jag tog.
Att jag vågade följa mitt hjärta, att jag vågade vara en stark och kärleksfull förebild för mina barn.
Att jag tog mina chanser och hoppade.

När min tid kommer vill jag kunna säga att det som betydde något i mitt liv, var kärleken.
Till mig själv och till de omkring mig.