Min största utmaning just nu är att lära mig andas djupa andetag.
Att låta livets skeende få ta sin tid.
Jag är för ivrig, och snubblar alldeles för många gånger.
Just därför.
Rädd för att förlora.
Något fint.
Samtidigt som jag vet, att jag förlorar inte det som är menat att finnas där.
Jag får påminna mig hela tiden.
När min längtan tar överhand.
Jag lyssnar så högt att tonerna flyttar in i min själ,
på denna.
Blundar och är där, i en mäktigt utsmyckad sal nånstans, där ett främmande språk talas omkring mig.
Kanske ett konserthus, eller en opera.
Och det är ett sådant där ögonblick som man tänker att dör jag nu, gör jag det lycklig.
Jag har en vacker klänning på mig, mina läppar är mörkröda och håret uppsatt med massa små hårnålar.
Mjuka tårar rullar på kinderna och klockans tickande har upphört.
Jag är där.
Men ändå inte.
För själen försvinner bort när jag lyssnar, till en annan dimension av livet.
Påminn mig 2015, att det är det här jag ska känna.
Inte hela tiden.
Men jag ska känna det.
det gör inte så mycket om man snubblar då och då eller ganska ofta,
SvaraRaderabara man reser sig upp och fortsätter åt samma håll man var på väg på ifrån början.
och sen tänker jag att du har många som kan ta emot dig när du faller, eller om vi inte hinner fram i tid så kan vi iallafall komma skyndandes med praliner och ett glas rött. ska vi säga så?
Vi säger så, du fina härliga! Vi fångar varandra tycker jag....
RaderaKramar i stora doser