Kärnan. Rötterna. Jorden.

Jag lägger mina händer i jorden.
Där allting börjar om.
År efter år.

Letar efter rötterna.
Långt nere.
Dom som är min grund.
Min trygghet.

Och som inte har något att göra med var jag kommer ifrån, eller hur jag växte upp.

Rötterna.
Som håller mig upprätt, när jag faller.
Som gör att jag inte hamnar under ytan.
Som grundar mig, vägleder mig, visar mig.

Kärnan.
Essensen av vad som är jag.

Att hitta den. Lita på den. Våga se den.
Att gå nya vägar, som bara är mina, som bara jag vet är rätt.
Fast andra säger att dom är fel.

Du är naiv.

Att våga hoppa av.
Och hoppa på.

Att våga säga nej.
Och ja.

Att bara bära det som är mitt.
Sorgen. Ansvaret. Modet. Hoppet.
Och inte samla upp alla andras på vägen.

Livet pulserar inom mig.
Kväver mig.
Fyller mig.
Tvingar mig.

Konfronterar mig.
Hjälper mig.
Lyssnar på mig.

Och oavsett skavsår, tårar, skrik, smärta.
Är jag tacksam.