Den där väntan och tiden som ska vara rätt

Jag tog en paus, en kort stund.

Från detta. 

Och annan offentlighet. 

Upplevde något annat, men i välbekant och tryggt sällskap. 

För att det var meningen så.
Men ändå, har jag bannat mig själv i det tysta.
Ni vet, när det är dragkamp inombords, och det är en själv som står på båda sidor och drar.
Konflikten.

Alla vägar och vägskäl, är unika och olika.
Och mina pågående år i detta jordeliv, lär mig acceptera det.
Jag lär mig så mycket nu, om mig själv.
Och har, på olika sätt, öppnat upp för fler sådana insikter under våren.
Sådana som kommer hjälpa mig att förstå.

Men kommer man nånsin helt och fullt förstå?
Jag vet inte.

Jag varvar djup och extensiella funderingar, med handfasta och konkreta saker.
Som formulärer från Skatteverket.
Jag håller på att registrera en enskild firma och i min lite blåögda naivitet trodde jag det skulle vara lätt som en plätt.
Men jag borde ju vetat bättre.
En uppsjö med frågor och krav har skickats till mig och jag försöker tålmodigt ta mig igenom dom.
Ni vet jag och manualer, listor och förberedelser...inte helt på samma våglängd.
Kanske just därför jag måste göra det.

Jag längtar efter att samtala med de som står mig nära, som förstår mig och känner mig.
Det finns nya sådana i mitt liv, som jag inte vet hur jag har kunnat leva utan.
Men det är så himla vackert att dom finns här nu.

Och nog är det väl så att de som kommer in i våra liv, har väntat på rätt tillfälle att göra det.
De som fortfarande står där och väntar, omedvetet, vet vi ingenting om.
Kanske står vi själv vid någons väg och stampar otåligt.
I det omedvetna.
Vem vet.

Men till dig som står där i skuggan, som jag ser men ändå inte kan nå.

Jag bjuder in dig nu. 

Till min energisfär.

Till att ansluta på min väg.
För jag tror att det ska vara så. 

Att du ska vandra där.
Jag vet inte vilken roll du kommer ha ännu.
Men jag vet att du ska finnas där, jag har sett det.

Så välkommen, rock my world.
Så lite eller mycket det nu är menat.