Med blicken långt borta

Jag är flickan med den frånvarande blicken.
Hon som aldrig riktigt är där.
Som låtsas hänga med och förstå.
Men, ändå. Är någon annanstans.

Jag är hon som spelar enligt reglerna men svär över spelplanen, tyst inombords.
Hon som oftast säger ja, men, egentligen menar nej.

Hon som har huvudet uppe bland molnen, allt för oftast.
Istället för här nere på jorden.
För ovan molnen är himlen blå och där skiner alltid solen.
Ovanför molnen slår drömmar in.
Där händer det omöjliga.
Det vackra.

Med ena foten i drömmarnas magiska värld kan hon vara svår att nå.
För vissa.
För dom som inte känner hennes själ.
Som inte förstår vad den innehåller eller vad den brinner för.
Dom som inte ser vad hon ser.


Men så plötsligt kommer det någon som bara.
Ser.
Känner.
Vet.
Förstår.
Brinner.
Vill.

Det är då blicken vaknar.
Himlen flyttar ner till jorden och allt känns bara så där.
Fint.