När det enkla blir det viktigaste

Jag funderar på om det har med åldern att göra.
Denna växande känsla.
Detta behov.
Av att göra gott.
Att sprida värme och kärlek och att kunna göra skillnad.

Är det för att jag närmar mig nästa jämna siffra, i livet?
Eller är det ett resultat av allt jag gått igenom det sista året?
Antagligen båda.

Men oj vad den tar fäste inom mig.
Viljan att komma bort från det ytliga, oviktiga.
Betydelselösa.
Bort från status och prestige, från vardagshets och livsstress.
Avundsjuka och jämförelser.

Jag vill hitta livet där tid värderas högst.
Tid för det som gör oss lyckliga.
Där tacksamheten råder och ödmjukheten styr.
Där vi aldrig vill sluta utvecklas.
Där vi vågar ifrågasätta våra val och våra beslut.
Vågar titta utanför ramen och normen.
Och där göra gott för andra blir viktigare än att ta allt själv.

Jag vill vakna på morgonen med känslan av att min närvaro i nuet gör skillnad.
För andra.
Jag vill gå i mjuka kläder och med ett varmt hjärta.
Vill omge mig med änglar och goda energier.
Bland människor som vill mig väl.
Omges av skratt och vänlighet.
Kärlek.
Värme.
Gemenskap.

Kanske låter det som en klyscha.
Men.
Är det inte dags att vi alla försöker göra vad vi kan?
För att världen ska bli en bättre plats.
För de svaga, de utsatta, sjuka eller bara för personen bredvid dig.
För dina barn, för mina barn, för mig och inte minst.
För dig själv.

Det är aldrig försent.
Glöm inte det.