Dikter på italienska

Jag fastnade i gamla dagböcker igår.
Gamla som i jätte gamla.
Innan melon och serranoskinka.
På den tiden då allt som existerade var brustna hjärtan.
Den där klyschan om att man skulle vilja säga till sitt ungdoms-jag att allt kommer ordna sig, att livet inte alls är slut bara för att hjärtat gråter, stämmer så bra.

Lilla tonårs-jag.
Varför levde du inte mer?

Bland dessa blad trillade det ut några brev.
Som jag glömt bort.
Dikter på italienska.
Som jag fick skickade till mig anonymt.
Men som jag mycket väl visste vem avsändaren var.
Vi gick i samma klass och läste båda italienska ihop.
Pinsamt tyckte jag nog mest då.

Då såg jag inte det vackra i det på samma sätt som jag gör idag.
Tänk vilket mod det krävdes.
Och tänk att få dikter i brevlådan.
På italienska.
Dessutom.
Att någon suttit med samma brinnande hjärta som jag själv gjorde.
Tyvärr lika obesvarat dock som min egna längtan.

Jag önskar att jag kunde gå tillbaka och säga, tack.
För på något sätt funderar jag på om det inte kan vara det mest romantiska någon gjort för mig.
Romantiskt för en drömmare.
Som jag.

Om någon timme är jag där.
Ho a lungo per voi