När väckarklockan ringer går jag upp och väcker mina barn.
Den ena studsar oftast upp.
Den andra får man ge lite mer tid.
I pyjamasbyxor och nattlinne kör jag dom senare bort till skolbussen.
Bilen vänder hemåt igen och jag tror knappt att det gått en enda dag då jag inte känt tacksamhet över att kunna göra just det.
Köra hem och i tystnad och lugn äta frukost.
Göra det där lilla extra som inte riktigt hinns med på vanliga stressmorgnar.
Tända ljus.
Kanske koka ägg.
Läsa tidningen, inte bara bläddra igenom.
Denna stunden är en av de finaste sakerna med att vara tjänstledig.
Tiden.
Jag värdesätter den så väldigt mycket mer nu.
Och försöker ta mig till vägarna som kommer ge mig och min tid, ett ännu större värde.
Dansa med.
Sa hon igår, när jag var hos henne.
Bråka inte med dina energier.
Bråka inte med ditt kontrakt, som du själv skrivit en gång i tiden.
Dansa med livet.
Med inte mot.
Följ och kämpa inte mot.
Svaren finns där, i dina känslor.
Dom ljuger aldrig.
Dansa med.
Och det verkar så logiskt.
Så rätt.
Jag ska verkligen försöka.
Idag har jag något så ovanligt som en blank dag.
Det har nog inte hänt sen jag började.
Denna nya tid.
Jag ska ta igen gårdagens avsnitt av Homeland.
Och sen ska jag köra ner till havet.
Stugan.
Tystnaden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar