Att sakna något jag nog aldrig hade

Att känna ruset.
Och att kunna smaka på känslan.
Av att vara hel.

Att tro nånting.
Så starkt.
Känna det i hjärtat.
Och på huden.

Att drömma.
Planera.
Skratta.
Och viska orden...
Tack, innerligt tack.


Till att säga hejdå.
Inombords.
Till något jag kanske aldrig hade.
Eller hade jag?
Jag vet inte.
Längre.

Kanske spelar det ingen roll.
Kanske betyder det allt.

Dagarna som gått har varit starka.
Så nära mina känslor.
Jag känner allt.
Nerverna utanpå skinnet.
Som jag minns hon sa.

Bli en samarit för dig själv nu.
Sa den andra kloka häromdagen.
Jag är det allt för ofta för alla andra.
Och har en hel ryggsäck som kan intyga det.
Men samtidigt, det är ganska fint att vara samarit.
Så länge det inte rinner över för mycket åt ett håll.
Jag är för vänlighet, omtanke och utsträckta händer.
Det är sådan jag vill vara.
Och kommer fortsätta vara.

Så jag går vidare på min väg.
Som jag är.
Tar på mig kängorna.
Kavlar upp ärmarna.
Och ger mig fan på att snart vara framme.