Andetagen är tunga idag.
Kanske är det regnet utanför.
Jag tar mig inte ur min kimono.
Finner ingen anledning.
Letar runt på Spotify efter ny höstmusik.
Det går så där.
Hittar inget som passar mitt söndagshumör, så jag väljer tystnaden istället.
Allt för sällan väljer vi den.
Tystnaden.
Tänker på ett möte jag haft under veckan.
Med hon som städar upp och erbjuder svar.
Till dom hon tror behöver det.
Det fastnar hos mig och jag funderar mycket på om det finns människor i mitt liv, då eller nu, som jag vill erbjuda svar.
Eller själv ställa frågor till.
Finns det oavslutade relationer?
Finns det ord som borde sägas, innan det är försent?
Stora frågor som kan kräva lite fundering.
Men ganska nödvändigt.
Faktiskt.
Oavsett om ens jordeliv tar slut nu, imorgon eller om fem år.
Oavslutade saker som liksom hänger i luften och omedvetet tynger själen.
Bort med dom.
Lös dom, avsluta dom och packa ner dom med fint papper och snöre i din ryggsäck.
Låt det inte finnas slarvigt inslagda bitar av ditt liv där.
Antingen finns dom framme i ljuset eller så är dom ordentligt inpackade.
Men inga slarvigt inslagna paket.
Frågan får stanna hos mig idag tror jag.
Och får bli en viktig del i hur jag hanterar livet framöver.
Att gå med tydliga steg.
Att göra rätt.
Vara modig.
Inte väva in obekväma svar i vita lögner.
Och framför allt.
Leva så gott det går med en ryggsäck endast fylld av vackert inslagna paket, väl förslutade med de mest skimrande snöre du kan tänka dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar