En sådan där som inte helt lyckas med att vara förankrad i verkligheten, utan oftast har ett ben någon annanstans, på en bättre, vackrare plats.
En sådan som drömmer och tror att livet faktiskt kan innehålla regnbågens alla färger.
På en gång.
Som aldrig ger upp hoppet om att det kommer hända.
Som tror på att drömmar faktiskt kan slå in om man bara vill det tillräckligt mycket.
På senare år har jag sett det hända.
Jag har fått kvitto på att det faktiskt är så.
Och i den verkligheten, min verklighet, sänder jag tacksamhet över att ha fått denna egenskap.
Att förmå känna och drömma utöver det realistiska eller logiska.
Det ger mig hopp och en drivkraft att fortsätta.
Drömma. Tro. Veta.
Även en grå och kall novemberdag som denna.
Idag packar jag väskan med min kamera, vackra klänningar och en kappa som kan värma mig.
Jag åker till Rom imorgon med en fin vän.
Trots tre års gymnasie-italienska är det inte mycket som sitter kvar.
Per sempre tuo, för alltid din, är den bestående meningen från den tiden.
Det jag minns.
Ni ser, redan då var jag en drömmare...
Rom.
Vi ska mest bara vara.
Dricka vin och äta pasta.
En dubbel espresso och en chokladbit.
Betrakta världen, prata om hjärtans saker.
Och utöva yoga på italienska.
En sådan resa som göder min drömmande själ och blåser in nytt liv och hopp i hjärtat.
Det blir fint.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar